En enkel biljett.

NASA ringer och berättar att de bestämt sig för att skicka den första bemannade farkosten till Mars. Det finns med stor sannolikhet vatten på planeten och därmed grundläggande förutsättningar för liv. De söker en djärv upptäcktsresande som vill ta både sina första och sista steg på den röda planeten. Men som i gengäld kommer att bli historisk. Antagligen få pryda framtida sedlar och mynt, definitivt bli uruselt avbildad på Madame Tussauds och i värsta fall få en ful ACNE-kollektion uppkallad efter sig.

-Vi vill att du åker Anders, avslutar kvinnan med tydlig dialekt från Texas.

Jag är smickrad bortom ord, men fiskar reflexmässigt efter att få höra en lång motivering. Om min fysik, mitt intresse för astronomi, förmåga att arbeta i ensamhet och omtalade skärpa i allt jag företar mig. Men det som kommer är bara ett kallt konstaterande.

-För att ingen kommer att sakna dig, säger hon lite avmätt.

Jag svarar att hon har fel på den punkten. Många kommer att sakna mig och jag nämner min mamma som exempel. Då hör jag hur hon knappar på sin dator i andra änden och sen scrollar sig igenom någon sorts dokument. 

-Jag kan förstås inte kommentera vilka vi intervjuat för att komma fram till dig. Men vad jag kan se här är att din existens bygger på ett p-piller som hade passerat sitt bäst-före datum och därför inte erbjöd något skydd.

-Har min mamma sagt det?

-Det har jag aldrig sagt, det är du som drar slutsatser på egen hand . 

Jag avfärdar hennes antydningar och säger tvärsäkert att min fru och mina barn i alla fall kommer att sakna mig gränslöst om jag reser iväg och aldrig kommer tillbaka. Hon svarar lite torrt att det är lätt att blanda ihop sina egna känslor med andras känslor och att det inte nödvändigtvis samma sak. Då blir jag lite osäker och min självbild vacklar till, ungefär som när jag går i en mörk trappa och tar ett extra steg trots att det inte finns några fler trappsteg.

-Det är inte möjligt att jag är den mest överflödiga människan på planeten? Det måste finnas någon diktator, knarkkung eller matematiklärare som rankar lägre än jag?

-Vi har letat i sex år och hittar ingen mer lämplig än du.

-Har ni frågat Åsa Romson?

-Jo, men hon ville inte, svarar Texaskvinnan lite för snabbt.

-Jaha! Så jag är inte ens den första ni frågar? säger jag upprört.

-Jag kan inte svara på det.

-Det har du ju redan gjort.

-Jag kanske ljög?

Jag tystnar och ser för mitt inre hur jag skjuts ut i rymden för en resa i sex månader till en öde planet där jag blir den absoluta toppen av näringskedjan. Närmsta livskamrater är några frusna vattenmolekyler som kanske inte utgör något större sällskap, men som åtminstone släcker törsten. Ett litet kretslopp i full symbios där vi respekterar och uppskattar varandras olikheter. Jag får tala till punkt och de får passera genom min kropp och återvända igen när jag kissar i rymddräkten.

-Ok, när åker jag? säger jag till slut.

Stå upp, gubbdjävlar!

Lite slarvigt brukar jag säga att alla fotbollssupportrar är känslomässigt handikappade män. Det kanske är lite onyanserat, det finns ju förstås massor av fotbollssupportrar som är fredliga och sympatiska män. Men samtidigt kan väl ingen av oss blunda för att inom väldigt många områden i vår värld är just våldsamma, korkade män en gemensam nämnare?

Det är ju rätt få diktaturer som styrs med järnhand av en kvinna. Få krig startas av kvinnor, få sexuella övergrepp begås av kvinnor och våldet i hem och på gator begås sällan av kvinnor. Kvinnor är klart underrepresenterade som förövare, men överrepresenterade som offer.

Att det är ett gigantiskt problem för kvinnor är ju helt uppenbart, men jag tycker också att det är ett stort problem för mig som man. Jag vill inte bli associerad med Neandertalare. Jag vill inte bli sedd som ett hot när jag möter ensamma kvinnor i elljusspåret.

Kanske är det här förändringen måste ta fart? Vi som lite slarvigt ser oss själva som normala män, måste börja ryta ifrån så att det hörs.

Den här kampen kan vi inte bara lämpa över på våra fruar och döttrar. 

Priset på horan.

Jag är medveten om att jag kan ha skrämt bort några potentiella annonsörer på min sajt. Speciellt som jag nyligen hängde ut och raljerade över en tillverkare av garageportar och ett spelbolag. Två företag som erbjöd mig pengar mot att jag skrev okritiskt om deras produkter. Min inställning var då att mina läsare har rätt att få veta vad som är mina egna osunda tankar och vad som är reklam. Integritet är ordet jag skulle vilja använda på mig själv, men efter lite självrannsakan har jag landat i ett annat begrepp: Flexibel. 

För vad hade jag svarat om Tesla erbjudit mig en bil mot att jag skrev om dem? Hur hade jag ställt mig till att skriva om ett whiskeymärke från Islay, mot en tunna av deras bästa årgång? Eller en exotisk resebyrå, mot att jag får fria resor vart jag vill? Eller, för all del, en tillverkare av luftvärnskanoner men med ett saftigt arvode?

Med andra ord har jag kommit fram till att jag är en hora. Det enda vi diskuterar nu är prislappen. 

Så därför erbjuder jag nu torskar inom alla sektorer att köpa mig och sen åtnjuta en positiv särbehandling i allt jag skriver här. Jag kommer att sköta det hela som bara jag kan, subtilt och elegant, utan att läsarna anar vår lilla affärsöverenskommelse. Det senare är viktigt även för mig eftersom jag inte tänker ta upp något för beskattning.

Jag kan tänka mig engångsarvode för ett blogginlägg eller årsavtal. Ni kan vara helt trygga i att jag t ex kan få ett varumärke inom råttgift eller mascara att alltid kännas relevant, oavsett ämne jag skriver om. Min fantasi är som en brunn utan botten. 

Köp mig och jag kommer att älska dig.

Dumhetens evolution.

Jag sitter på en middag med en kvinna som oprovocerat berättar om sin tro på någon sorts högre makt. Jag nickar lite artigt och försöker sen leda samtalet åt ett annat håll. Tyvärr har det rakt motsatt effekt och hon börjar korsförhöra mig om min egen tro. Jag förklarar då att jag ser mig själv som ateist och hoppas att samtalsämnet ska avslutas där. Istället lägger hon huvudet på sned och tittar lite sorgset på mig

-Vilket fattigt liv du måste leva som inte tror på någonting.

Det är svårt att behålla sin neutralitet när man utsätts för en krigshandling, så jag lägger ner mina bestick.

-Åh, jag vet inte det, svarar jag och söker med blicken mot taket. Jag tror på forskning, medmänsklighet och yttrandefrihet. Jag tror på kunskap som upplysningsredskap, kärlekens helande kraft och skrattets förmåga att ge oss perspektiv på oss själva. 

-Men jag talar om andlighet, att det finns någonting mer, ett högre syfte, säger hon med ett nedlåtande leende och tror att hon är färdig med mig.

-Inget skrämmer mig mer än människor som inbillar sig att de har ett högre syfte. Som söker vägledning i några gamla skrifter som bara är ett ihopkok av gamla dumheter till syfte att kontrollera människor. Jag tror att det finns en dumhetens evolution. Dumheter som pågår tillräckligt länge kallas först för tradition och sen för kultur. Efter ännu ett tag når den sin ädlaste form - religion. Då står den helt över alla förnuftsmässiga argument och är direkt livsfarlig. 

Hon ska precis till att säga något, men jag är inte klar.

-Vuxna människor som på allvar tror på en allsmäktig Gud som fick en son genom att sexlöst befrukta en helt oskyldig, gift kvinna. Direkt livrädd blir jag förstås när djupt troende begår fruktansvärda handlingar och inbillar sig att det ska ge fribiljett till ett himmelrike. Om du söker ett högre syfte, ta och berätta för dem att språkforskningen bevisat att ett ödesdigert fel skedde vid översättningen av Koranen. Martyrer belönas inte alls med 72 oskulder i himmelriket. Ordet som översatts till just oskulder betyder i själva verket små vindruvor. Russin helt enkelt. Jag misstänker att väldigt få skulle döda oskyldiga människor för att få en grabbnäve. Än mindre försöka ha sex med dem. 

Hon tittar utmattat på mig och fingrar lite på sitt guldkors som dinglar runt halsen.

-Att det inte finns något himmelrike kan du vänta med att berätta. Ta en dålig nyhet i taget, sen kanske vi kan ägna våra krafter åt att försöka överleva som art tillsammans och i fred.

Sen äter vi en sagolik äppelpaj med vaniljsås tillsammans under en, ja, andaktsfull tystnad.

Testat på människor.

Det finns få saker som kan få mig att promenera i naturen i fyra timmar. Jag har kokat ner det till en skogsbrand eller en liten hård boll som ska slås ner i 18 hål. Det var därför med en viss entusiasm jag gick till Svenska Golfförbundet. Jag tänkte mig att de ville diskutera ”sportens” fall, bristande lönsamhet och obefintliga lockelse på den yngre generationen. 

-De här svinen på golfbanorna, öppnade en bastant kvinna när vi slog oss ner i konferensrummet.

-Även om jag delar din syn på vita medelålders män i skitfula kläder, betyder inte det att vi ska hemfalla åt att prata om dem i nedvärderande termer. Jag tycker att vi ska stå över det och lägga vårt förakt bakom oss, om så bara för ett ögonblick.

När det gick upp för mig att hon pratade om riktiga vildsvin, låtsades jag ha skämtat och nös sen flera gånger för att maskera den rödfärg som tagit över mitt ansikte. Jag lyssnade på hur fairways plöjts upp på nätterna, hur avföring hittats på greener och rädslan som många golfare känner för att leta efter en boll i skogen. Hon pratade på om staket som inte fungerade, lampor som tändes på nätterna och någon sorts ljudsystem som gav ifrån sig skrämmande ljud. Men ingenting fungerade. Jag nickade instämmande när det krävdes, skakade olycksaligt när det påkallades och fyllde på med lite av det motbjudande kaffet hon bjöd på. Hon avslutade med några ord om en sport i kris som inte orkade med flera motgångar, sen tittade hon hoppfullt på mig.

-Jag tror att du kanske vänt dig till fel person. Mitt arbete handlar huvudsakligen om att skriva?

-Jo, men du är väl en idémänniska i första hand?

-Golfare först, människa sen, svarade jag och förväntade mig ett litet leende. Det enda svar jag fick var ett nervöst ticks runt ögonen.

-Truppmina 12 är det enda jag kan komma på, sa jag och slog ut med händerna. En självutlösande sprängladdning som skjutsar ut 449 stålkulor med en hastighet av 1500 meter per sekund. Sätter det mesta ur spel inom 50 meters radie. 

-Nej, men det är ju fruktansvärt grymt.

-Inte alls, det är ett vapen som testats grundligt på människor i årtionden och fortfarande används flitigt i väpnade konflikter världen över. Idiotsäkert. Sen kan ni ju servera närodlade vildsvinsbiffar på golfrestaurangen också.

Jag knuffades ut från Svenska Golfförbundet men hade ändå en bra känsla i kroppen. Som när jag just slagit en bra drive.

Greta Garbos ägg.

Dr Gregory Goodwin Pincus var läkaren som 1937 gjorde sig känd genom att artificiellt befrukta ett kaninägg. Idén var kontroversiell redan med kaninen och Dr Pincus forskade därför vidare på fritiden under hela sin levnad för att att lyckas med en konstgjord befruktning på människor. Huvudsakligen genom att experimentera hemma med sina egna spermier och ägg från en grannfru som i gengäld fick gratis behandling av sitt åderbråck. 

Dr Pincus hemliga läkarjournaler hittades 2013 bakom en lös planka i en garderob i hans forna hem i Boston. Där kunde det konstateras att Greta Garbo besökt honom vid flera tillfällen för att frysa ner ägg. Experimentet med kaninen hade fångat hennes uppmärksamhet i en artikel där Dr Pincus antydde att i framtiden skulle kvinnor kunna frysa in sina ägg och sen befrukta dem när det passade. Greta var 36 år och hade redan bestämt sig för att floppen ”Tvillingarna” skulle bli hennes sista film. Hon hade också sedan länge gett upp idén på att behöva leva med en man och därmed också utgått ifrån att hon skulle förbli barnlös. Dr Pincus förvarade Garbos ägg med löftet att när han löst hemligheten, skulle hennes ägg bli de första i världen som befruktades. Han fortsatte sin forskning ända tills den gick i graven med honom själv 1967.

När Dr Pincus hus genomsöktes vidare upptäcktes en hushållsfrys av märket General Electric i en dold del av husets krypgrund, fortfarande påslagen och på maximal kylning. En styckad hjort och ett stort antal provrör hittades, fyra av dem markerade med initialerna G.G, precis så som det angetts i journalen. Fyndet flyttades snabbt till Massachusetts General Hospital och togs om hand av läkare som efter ett tag kunde konstatera att äggen var i perfekt skick och fullt livsdugliga. Eftersom Greta blev amerikansk medborgare 1951 kunde man tro att äganderätten till äggen var en icke-fråga. Men när Garbos testament granskades igen fick de lite yvigt skrivna raderna, där hon krävde att hennes kropp skulle forslas och begravas i Sverige, en helt ny innebörd. Äggen hörde hemma i Sverige.

Den dåvarande Svenska Alliansregeringen fick, bokstavligt talat, äggen på sitt bord när de flögs hem för förvaring på Karolinska Institutet. Regeringen valde att inte offentliggöra fyndet, eftersom man inte visste vad man skulle göra av det. Göran Hägglund föreslog ett Greta Garbo-museum där en transparent frys med äggen skulle kunna bli museets epicentrum. Dåvarande kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth höll med om att Garbos ägg var en kulturfråga men såg också den politiska möjligheten. Hon visste att valförlusten var nära förestående och att bara ett mirakel skulle kunna rädda Alliansen kvar vid makten - Greta Garbos ofödda barn. 

Genom hemliga kontakter med Författarförbundet och Dramatikerförbundet började sökandet efter en lämplig man. Tyvärr spred sig ryktet snabbt och en hord självutnämnda kulturmän hörde av sig och höll långa monologer om varför just deras genuppsättningar var mest kompatibla med Garbos. Jan Guillou, Björn Ranelid, Örjan Ramberg och Ulf Lundell stod längst fram i det ledet med öppna gylfar. Även några män ur ätten Sabelskjöld, som ju Greta Garbo var släkt med, menade att de borde få rätten att befrukta Gretas ägg. När någon påpekade att släktskap knappast klassas som en tillgång i befruktningssammanhang, blev de stötta och menade att släktband mellan föräldrar var en självklarhet i deras släkt. Ett antal yngre kulturkvinnor klev också fram och erbjöd sina livmödrar för det befruktade ägget. Många hade med sig rekommendationsbrev från sina gynekologer som intygade vilket förstklassigt fortplantningsorgan de besatt.

När ryktet om Garbos ägg nådde kvällspressen tvingades hela regeringen till krismöte på Harpsund. Fredrik Reinfeldt höll med om att Greta Garbos barn skulle kunna bli den vilseledande manöver han behövde för att dölja att de helt tappat idéer och konfliktvilja. Men han ville inte bidra till kulturelitismen, utan menade att sädfrågan måste avgöras mer demokratiskt. Jan Björklund höll med och föreslog att alla män som ville skulle få bidra och att man sen blandade allas donation i en pumptermos, vilket skapade en kort men intressant diskussion om olika typer av termosar på marknaden. När Erik Ullenhag föreslog att spermier i så fall kunde tas från en befintlig spermabank, blev Annie Lööf förbannad och menade att män som var så fåfänga att de ville sprida sin säd helt utan urskiljning inte borde få skaffa barn alls.

Hela frågan fick sin naturliga lösning när Karolinska Institutet drabbades av ett strömavbrott under en av sprängningarna av det nya sjukhuset. Frysen med Greta Garbos ägg slocknade och det gjorde även drömmen om det perfekta barnet.

Köprunkaren i centrum.

Jag strosade i en musikaffär och killen bakom disken pratade i telefonen med en polare samtidigt. Vi var säkert ett tiotal personer i butiken när butikskillen högt och tydligt konstaterade för sin kompis i andra änden.

”Nej, det händer inte mycket. Det är mest en massa köprunkare här idag.”

Flera av oss i butiken tittade till på varandra. Skygga ögonkast som ordlöst bekräftade att vi hade hört samma sak. Så jag bestämde mig för att gå fram till killen, för att lära honom någonting. Civilkurage är fel ord, men det är det jag kommer på just nu. I all välmening knäppte jag till med långfingret på hans öronring som töjt ut skinnet i öronloben till bristningsgränsen. En dov ton i D ljöd och killen snurrade runt. 

”Vad fan håller du på med?”

Jag hade bestämt mig för att vara pedagogisk. Nyckeln till framgång i utvecklingssamtal är att både ge positiv och negativ feedback, det är i alla fall vad jag hört.

”Vilken härligt butik” började jag och tog telefonen ifrån honom och avslutade samtalet. Han stirrade förvånat på mig och halspulsådern bultade lite extra på den delen av halsen där Lille Skutt var tatuerad med en starköl i handen.

”Jag vill börja med att ge en komplimang till din språkliga förmåga. Att du lyckats gifta ihop två vitt skilda verb och skapa ett helt nytt begrepp som på ett precis sätt fångar en grupp människor som annars, lite slarvigt, brukar kallas för ’kunder’. Ditt ord är mycket mustigare, mer minnesvärt och roligare på alla vis.”

”Öh, tack…”

”Men sen tänker jag såhär…stoppa mig om jag går för fort fram….”

Vilset skakade han på huvudet så att frisyren, väldigt lik en kronärtskocksbotten, svajade lite. Samtidigt tog jag fram min flaska med handkräm och började tankfullt skruva av locket.

”…men ditt nya verb kanske avskräcker snarare än inbjuder till att handla här. Och det leder till att du snart måste försöka hitta ett nytt jobb, förslagsvis inom en annan bransch där service och bemötande är underordnat. Och där illusionen om att bli rockstjärna inte hotar möjligheten att behålla jobbet.”

Han tittade uttryckslöst på mig samtidigt som jag gav handkrämsflaskan ett rejält tryck. En tjock stråle landade rakt i hans ansikte.

”Jaha, där har jag visst köprunkat färdigt.”

Jag lämnade butiken, småvisslandes på ”Back in Black”.