Närbilder.

Min fru och jag satt i vår nya lägenhet och pustade ut efter flytten. Det hade varit krävande, både fysiskt och emotionellt. Mest för mig naturligtvis, men nu när vi satt bland kartongerna och tittade på vårt nya hem kändes det äntligen som om vi landat. Vi hade öppnat en flaska rödvin och packade upp, när min fru hittade ett gammalt fotoalbum.

-Det här har jag aldrig sett.

-Skit i det där. Det skulle jag ju kasta.

Jag sträcker mig efter albumet, men hon vrider sig undan och öppnar det.

-Är du inte klok? Du kan väl inte kasta bort en del av ditt liv?

Hon bläddrar lite och skrattar till. Själv är jag kallsvettig.

-Men Gud vilken gullig bild på dig, är det från gymnasiet?

-Det vet jag inte, men du, ge mig det där …

-Nej, jag vill ju se, svarar hon och vänder blad.

-Snälla älskling…

Plötsligt ser jag att min fru stelnar till.

-Vem är det här då? säger hon med ett kyligt tonfall.

-Vem då?

-Ja, hon som poserar naken i en säng.

-Jaha…det minns jag inte, svarar jag och försöker låta oberörd.

-Du kommer inte ens ihåg vad hon heter?

-Fan, det var ju evigheter sen..

Jag hör att min röst gått upp i falsett samtidigt som min fru vänder blad.

-Herregud, det här är ju rena rama porrbilderna.

-Nej, det är det verkligen inte.

-Vad är det här då? frågar hon och håller upp albumet mot mig.

-Det var hon som ville att jag skulle fota henne.

-Självklart.

-Det var ju bara en lek…vi slänger det bara..

-Ja, frågan är ju varför du inte gjort det tidigare?

-Men fan. Den har ju varit på vinden i alla år. Jag hade glömt bort det.

Min fru bläddrar till nästa bild och håller upp den framför mig.

-Glömt? Det har jag mycket svårt att tänka mig.

Jag väjer skamset undan med blicken. Jag hade även glömt bort att jag en gång ägde ett objektiv för extrema närbilder.

En olycklig tidsresa.

Jag har räddat min morfars 16 mm-filmer där en stor del av vår släkthistoria finns bevarad. Eftersom ingen äger en projektor längre, digitaliserade jag runt åtta timmar av material. Bara en handfull nu levande personer har sett filmerna förut, så det var med en känsla av andakt som jag satt uppe en natt och såg igenom allt.

Det tidigaste klippet visar min morfars fars 80-årsdag. Sorglösa gäster med cocktails under lindallén, ljuslyktor, cigaretter och konjak i den svartvita sommarkvällen. Någons lilla barn springer förbi i en vit bomullsklänning. Nästa klipp är från samma år, men visar ett sällskap som sitter och fikar utomhus en solig sommardag. Någon annan måste ha skött kameran för jag ser min morfar sitta vid ena änden av bordet, runt 30 år gammal. Plötsligt passerar kameran andra sidan av bordet och där sitter en person som jag omedelbart känner igen. Scenen är kort men när jag fryser bilden råder det inga tvivel längre. Samma färger, samma hår, axlar, hållning, näsa och leende. Det är jag som sitter där.

Först dagen efter visar jag upphetsat klippet för min fru, som håller med om att det onekligen ser ut som jag.

-Det är väl någon släkting, resonerar hon logiskt.

-Med gener som skapar exakta kloner?

-Ja, det finns ju folk med starka gener.

-Men jag får inte ihop det, svarar jag och ringer min 80-åriga morbror. Jag frågar om han vet vem det är på filmen.

-Det ser ut som du, men jag vet inte vem det är, svarar han. Något som utesluter möjligheten av en nära släkting.

-Din mormor hade en affär med honom, säger min fru okänsligt samma kväll.

-Jag vill inte att du snackar skit om min mormor.

-Det är den enda förklaringen. Han är din biologiska morfar och sen när din mamma födde dig, blev du hans exakta avbild. Så måste det vara, säger hon tvärsäkert.

-Inte alls, svarar jag irriterat. Det kan vara jag som gjorde en tidsresa när jag var runt 30 och råkade bli fångad på bild.

-Hur då?

-Jag har inte alla svar, men det finns flera teoretiska fysiker som menar att det är möjligt. Jag kanske snubblade in i ett maskhål och färdades tillbaka i tiden?

-Det borde du väl minnas i så fall?

-Det är inte säkert. Att färdas nära ljusets hastighet kan ha märkliga effekter på hjärnan.

-Så du åkte tillbaka i tiden och låg med din egen mormor, är det vad du säger?

Här valde jag att avsluta samtalet. Det var för mycket att ta in. Kunde jag vara morfar åt mig själv?

Gott Nytt Liv.

Eftersom vi befinner oss i årets mörkaste årstid har jag ägnat ledigheten åt att läsa en bästsäljande bok där någon intervjuat folk i livets slutskede. Det kanske låter lite kontraproduktivt, men jag har kommit fram till att det är bättre att bara omfamna allt mörker i världen. Om det vore en filmscen så är det som om jag plötsligt slutar att försöka springa ifrån den rasande grizzlybjörnen i skogen. Istället vänder jag mig om och går den till mötes med öppna armar. Boken fångar elegant mina egna känslor av hopplöshet, tills den summerar vad folk ångrar mest på sin dödsbädd. Då känns den plötsligt inte lika relevant längre.

1. Jag önskar att jag hade haft modet att leva mitt liv efter eget huvud och inte efter andra människors förväntningar.

2. Jag borde ha jobbat mindre.

3. Jag skulle haft modet att uttrycka mina känslor.

4. Jag önskar att jag hade hållit kontakten med mina vänner.

5. Jag önskar att jag tillåtit mig att vara lyckligare.

För mig är det uppenbart att de här punkterna av upphöjda insikter kommer från en generation som växt upp med självhjälpsböcker och haft kylskåpsmagneter med uppbyggliga livsråd på: ”Livet går inte i repris”, ”Fånga dagen”, ”Idag är första dagen av resten av ditt liv”, ”Man ångrar bara det man inte gjort” o.s.v.

Så jag roade mig med att åka till Hospice här i Stockholm i mellandagarna och hålla vilt främmande människor i handen på dödsbädden. Förklädd i en Dolly Parton-peruk, Crocks och en muskort sjukhusrock såg jag antagligen ut som en transa på villovägar, men ingen verkade reagera på det när jag slog mig ner. Med huvudet på sned och ett inkännande leende, klappade jag dem på handen, inställd på att få mer sanningsenliga utsagor.

-Du kan släppa alla livsbejakande plattityder nu. Säg som det är bara, viskade jag med anteckningsblocket i knät. De som kunde öppna ögonen misstog mig antagligen för Gud. Alternativt Djävulen, det är svårt att veta. Oavsett vilket, så fick jag, som jag misstänkte, en mer trovärdig lista med punkter.

1. Jag ångrar att jag inte gick till en läkare direkt, istället för att låta en schaman från Sundbyberg försöka bota min galopperande cancer.

2. Jag ångrar att jag inte knullade runt mer när jag hade chansen.

3. Jag borde haft munskydd när jag rev den där eternitvillan i blå lättbetong.

4. Jag skulle aldrig gett Lottoraden i julklapp till en kollega som gjorde honom ekonomiskt oberoende.

5. Jag skulle inte gått på klubb i Berlin och prövat rökheroin för att sen vakna upp i en hotellsäng med en trädgårdstomte långt upp i röven.

Det kanske inte blev livsråd som kan tryckas på kaffekoppar, örngott, eller bli tatueringar, men jag tänker att denna uppriktighet kommer att kunna agera befriande ledstjärnor för oss alla inför det kommande skitåret.

Gott nytt år på er!

Resan mot självinsikt.

Jag sitter inklämd mellan flygplanskroppen och en enorm man vid min sida. Han scrollar på TikTok, äter jordnötter oavbrutet och dricker fet-cola. Ja, det har med saken att göra, men vi är inte där än.

-Typiskt att de satt två stora killar bredvid varandra, säger han plötsligt till mig.

Jag tittar på honom och har lust att informera honom om att jag är stor och att han bara är tjock. Men jag är väluppfostrad och använder min enda kända superkraft - att jamsa med.

-Ja, de flesta flygplan är byggda för smurfar.

Han skrattar till och det flyger jordnötsfragment i luften som hamnar i håret på en kvinna i sätet framför honom. Sen vrider han sig mödosamt mot mig, som om han både har nackspärr och ryggskott. Han tittar konspiratoriskt mot mig.

-Det är de djävla liberalernas fel.

-Ja, kanske det, säger jag och ler ansträngt tillbaka, samtidigt som jag försöker processa vad han just sagt. Att Liberalerna släppt allt de tror på för att få leka riksdag helt utan inflytande, är ju helt korrekt. Men vad har de med flygsäten att göra.

-Jag visste inte att de var stora inom flygplansindustrin, säger jag eftersom jag känner att jag måste säga någonting.

-De är överallt och förstör allt som är fantastiskt med Sverige och..

Han sätter plötsligt en jordnöt i halsen och får ingen luft. Ansiktet blir snabbt blått och jag associerar återigen till smurfar, samtidigt som han gestikulerar mot sin hals och tittar på mig med sina blodsprängda ögon. Jag vill vara en stor människa i det här ögonblicket. Jag borde slita upp honom ur sätet och göra en perfekt heimlich-maneuver och rädda hans liv. Men jag har ingen lust att rota runt i hans mellangärde och famla efter ett säkerhetsbälte som är inbäddat i hans fettvalkar. Det är dessutom tveksamt om mina armar når runt honom, det kommer bara att se ut som om jag försöker  att ligga sked med en döende man. Jag vet inte hur jag skulle förklara det för min familj. Men även om jag skulle få ett grepp kring hans chipstuttar så tror jag inte att jag skulle orka att lyfta upp honom ens en millimeter från flygplansgolvet.

-Är Liberalerna stora inom jordnötsindustrin också? frågar jag innan syrebristen får hans ögonglober att vitna och kroppen börja rycka i konvulsioner. Jag inser att jag kanske borde ropa på pursern i det här läget, men det vore samtidigt väldigt skönt att få mera utrymme till mig själv? Är jag en dålig människa för att jag tänker såhär?

Eller har jag äntligen slutat att jamsa med?

Det svåra samtalet.

Ditt barn har nått en ålder när det är dags för det där samtalet som är så svårt att ta. För hur förklarar du för barn att alla vuxna inte är snälla utan att skrämma skiten ur dem?

-Du vet att du aldrig får ta emot godis från främmande farbröder?

-Chips då?

-Nej.

-Ostbågar?

-Ok, lyssna noga nu. Du får inte ta emot någonting från människor som du inte känner.

-En gång fick jag en medalj av domaren efter en fotbollsmatch vi vann.

-Det är ok. Då är det massor av andra människor där också.

-Jaha?

-Och du får aldrig kliva in i en främmande bil.

-Kinesiska bilar?

-Inte det heller. Men jag menar bilar som körs av någon som du inte känner.

-Men jag får åka med dig?

-Självklart.

-Men om du inte kör då?

-Då åker du inte med.

-Även om det är mamma?

-Jamen vad fan, du känner väl din egen mamma? Förlåt. Det jag menar är att du aldrig ska hoppa in i bilar med främmande människor.

-En gång åkte jag hem med Jonathan efter skolan. Hans mamma körde.

-Henne känner du ju.

-Jonathans farmor var också med.

-Ja, men Jonathans mamma var ju med så…

-Jag satt i baksätet med farmorn och hon bjöd mig på godis. Jag tror jag åt några bitar.

-Det gör inget älskling.

-Hon sa att jag var söt.

-Såklart. Jag tror vi kan glömma Jonathans farmor, det är inte gamla tanter vi behöver oroa oss för.

-Sen viskade hon om jag sett en gammal kvinna naken någon gång.

Vill du bli min middag?

Efter att ha sett en dokumentär om laxodling tappade jag all lust att äta lax. Det är väl typiskt. Jag hade gått på myten att odlad fisk kunde vara framtidens mat och sen visar det sig att den också är industriell, skitig, cynisk och miljöförstörande. Laxen kanske inte har en hjärna som gör den till en intellektuell gigant, men den känner stress och smärta. Den dödas, rensas och köttet färgas rosa för att se mer aptitligt ut på finlandsbåtens buffé, där hälften inte ens äts upp utan kastat i soporna.

Det ska sägas att jag också sett och läst en hel del om fågeluppfödning och köttindustrin, vilket fått mig att avhålla mig från fågel och rött kött. Det varar som regel i någon vecka, sen sitter jag där med hamburgare, lammlägg och kycklinggryta som vanligt. Så högstående är jag alltså. Det är bedrövligt, vi måste verkligen hitta ny, hållbar mat. Speciellt mat som saknar hjärna. Svamp, grönsaker och alger. Räkor och skaldjur känner tydligen smärta när man kokar dem, så där får vi hitta på andra sätt att döda dem. Som Stalin kanske? Man bjuder hem dem under trevliga former och när de minst anar det så skjuter man dem i bakhuvudet.

Insekter pratas det mycket om som tänkbar kost. Den avenyn tvärdog tyvärr häromdagen när brittiska forskare kartlagt fruktflugans hjärna. 130.000 celler och 50 miljoner kopplingar gör att den kan gå, flyga och till och med sjunga kärlekssånger för tänkbara partners. Så den enda hållbara kost jag kan se framför mig framöver, är människokött. Arten har visserligen miljoner fler hjärnceller än fruktflugan, men kvantitet verkar inte vara något bra kvalitetsbegrepp här. Människosläktet består huvudsakligen av idioter och smaken ska vara överraskande god. Som kyckling säger de som vet.

En genomsnittlig man består av 33 kilo muskler och en kvinna 21 kilo muskler. Sen finns det ju en hel del inälvor som inte heller ska underskattas som mat. Så låt oss stanna vid 35 kilo ätbart manskött och 23 kilo kvinnokött. Samtidigt vill vi inte överskrida de nya reglerna om 350 gram rött kött i veckan. Det innebär 18,2 kilo på ett år, vilket då betyder att vi skulle klara oss med ca en halv slaktad manskropp eller en hel kvinnokropp. Det borde rymmas i de flesta svenska frysar.

Jag tror också att människoköttets ursprung kommer att bli viktig faktor. Levern efter en frikyrkopastor som aldrig druckit alkohol. Filén från en konståkerska i sitt livs form. Så det som kvarstår är frågan hur vi väljer ut människorna som ska bli till mat åt oss andra. Kanske kan dödsstraffet återinföras och förse oss med mat i all oändlighet. Kotlett från en lustmördare, någon? Annars kanske vi kan förlita oss på krig eller att dårarna i trafiken löser det åt oss? Alla dessa tragiska dödsfall kan plötsligt få ny mening och skänka glädje åt alla. Ja, nu börjar det likna något. Jag ser alla nya, färgglada kokböcker framför mig med hållbar mat och spännande recept: NYTTIGA IDIOTER, LIVETS EFTERRÄTT och DEN NYA HUSMANSKOSTEN. Jag ser också en övertatuerad servitör på söder som fortsätter att gå ner på huk och förtroligt fråga mig vilken sorts mat jag tycker om.

-Jag tycker om velodromcyklister i 30-årsåldern som råkat köra av vägen på en semestercykling i Zermatt. Gärna med en svampsås till!

Läs mer:

Anpassa dig och lev.

-Det känns som om vi flyttar till vår slutförvaring, sa jag till min fru med min osvikliga känsla för det melodramatiska. Är det här platsen vi ska dö på?

Som ni hör var jag skeptisk till att flytta ifrån vår villa på 280 kvadrameter med stor tomt till en lägenhet på 87 kvardratmeter och balkong. Men anpassningsförmåga är ju det som gör en art livskraftig och nu har det gått sex veckor och inga av mina farhågor har infriats. Jag har varken fått ångest eller förlorat förståndet fullkomligt. Tvärtom är jag mer nöjd med livet än någonsin och har inte saknat vårt hus eller gamla villaliv en sekund. Det är som om den tiden raderats från mitt medvetande. Och då har vi ändå fostrat två barn där, haft två hundar och spenderat oceaner med pengar och kärlek på det huset. Är det möjligt att jag anpassat mig så snabbt, eller ljuger jag bara för mig själv?

Ett tag tänkte jag att min helomvändning berodde på att vår nya lägenhet ligger någon kilometer från platsen där jag föddes och levde mina första 18 år. Alla mina gamla skolor finns kvar, idrottsplatsen där jag lärde mig åka skridskor är på promenadavstånd, villorna där mina kompisar bodde har bytt ägare och ser bättre ut än någonsin och biblioteket vid centrum är lika hopplöst daterat som förr. Jag kan se mitt 12-åriga jag cykla till och från skolan på samma gator som jag nu drömskt promenerar på. Han har ingen hjälm förstås och en alldeles för tunn jacka eftersom det är coolt att låtsas som att man inte fryser arslet av sig.

-Du kan få blåskatarr! ropar jag ömt åt mig själv på avstånd.

-Håll käften djävla peddo, ropar lilla Anders tillbaka och cyklar för livet.

Jag tänker inte låta det passera utan springer efter honom för full maskin för att lära honom en läxa. Barn behöver tydlig gränsdragningar annars kan de sluta som mimare eller knarkare. Han tittar bakåt från sin cykel och gör en löjlig grimas åt mig samtidigt som en lastbil kör ut från en korsande gata framför honom.

-Nu är du inte så kaxig längre va? säger jag och tittar under lastbilen där lilla Anders ligger fastklämd mellan cykelram, ekrar och lastbilens kardanaxeln. Han har svårt för att prata eftersom styret har gått igenom ena kinden. Men där och då får jag en livsavgörande insikt. Jag inser jag att min anpassningsförmåga inte handlar ett dugg om nostalgiska minnen, utan om framtiden.

-Jag är skuldfri, säger jag lyriskt till lilla Anders innan jag med hopsasteg tar mig vidare på min barndoms gator.