Kulturpandemin.

Jag är tillbaka på mitt kontor för första gången sedan pandemin slog till. Det känns som skolstart. Jag har en apelsin, några knäckebröd och en äppeljuice i min röda Kånken ryggsäck. Jag öppnar dörren till mitt rum och en kvalmig doft av instängdhet slår emot mig, det är oklart om det är stillastående luft eller min egen kroppsdoft det handlar om. Sen öppnar jag fönstret och slår på AC’n för fullt, vilket jag på ett plan vet är helt kontraproduktivt, men just här och nu känns det rätt. Rummet är oförändrat sedan dagen jag bestämde mig för att gå hem. Som en plats som övergetts i hast vid en stor katastrof, hinner jag tänka lite dramatiskt. Jag studerar en halvfull kaffekopp som ett arkeologiskt fynd på mitt bord. Min blick vandrar till min whiteboard där jag skrivit ord och fragment och ritat pilar åt alla håll, som jag minns som viktiga då, men som idag bara är obegripliga. 

Sen går jag ner till receptionen och hälsar lite trevande och skyggt på människor jag inte sett på länge. Jag tycker att de åldrats och ser slitna ut, vilket jag säger till dem. Fyra månader av avskildhet fått mig att förlora all social grace, jag vet inte hur man interagerar med människor utanför min familj längre. Jag sätter mig lite ensligt i ett hörn och pratar för mig själv samtidigt som jag äter min knäckemacka och sörplar på min juice. Fragment av brödsmulor poppar ut ur min mun, några fastnar i mungipa och på läppen och skapar en illusion av en herpes i full blom. Jeansen skaver och känns trånga, vilket kan bero på att jag mest gått omkring i bar underkropp hemma eller att jag småätit under hela sommaren och blivit tjock. Det är dött lopp mellan de två möjligheterna. Kan vara en kombination också, jag orkar inte reda ut det.

Jag undrar över alla dessa underliga människor som kommer in i receptionsområdet och ser håglösa ut. Undernärda, övertatuerade och med dålig hållning. Ska läsåret verkligen inledas med en föreläsning i aulan om hur farligt det är med knark? Räcker det inte med en knarkare längre, krävs det en hel flock? Är det dit vi har kommit? Sen noterar jag att alla bär gamla slitna jackor med olika tryckta titlar på: Wallander, Beck, Bron, Under solen. Då inser jag att alla är filmarbetare, människorna som bär upp en hel kulturbransch på sina spröda axlar. Hjältarna som alltid levt hand ur mun och aldrig åtnjutit anställningstrygghet eller snuddat vid strålglansen från Cannes eller Oscarsgalan. Jag reser mig upp och hostar högt, det enda säkra sättet att få 100% uppmärksamhet idag.

-Kamrater. Även om kulturministern är för vek för att stå upp för er, så vill jag säga att jag gör det. 

De tittar dött på mig och jag vet inte riktigt hur jag ska förklara att jag inte syftar på det faktum att jag faktiskt står upp, utan någonting större. Om solidaritet och att dela bördan tillsammans. Men jag kan inte formulera någonting vettigt eller trovärdigt och de har redan ställt sig i kö för att dricka gratis kaffe. 

Jag släntrar upp till mitt kontorsrum igen. Jag äter min apelsin och hör en röst i mitt huvud som ropar mitt namn. Jag räcker upp handen och säger ”här” högt och tydligt.

Det nya läsåret har börjat. 

Kreativitetens svarta hål.

Jag blir kontaktad av ett universitet som undrar om jag vill komma och prata om kreativitet. Rektorn tror att det kommer att bli extra viktigt i sviterna av pandemin. Jag säger att jag är helt ointresserad och hinner också säga några väl valda ord om hur jag föraktar människor som föreläser om kreativitet, tills rektorn berättar vilket arvode de brukar erbjuda föreläsare.

Ungdomarna släntrar in i aulan där jag redan står bakom pulpeten på det anrika universitetet. Några har ansiktsmasker på sig. Själv har jag valt vargpälsen som mitt primära covid-19 skydd, men med tanke på årstiden, endast ett linne under med AC/DC ”Back in Black” tryck och ett par kycklinggula gabardinbyxor. Jag manar på dem med eldgaffeln att de ska sätta sig snabbt.

-Ingen av oss vill vara här längre än vad som är absolut nödvändigt, säger jag samtidigt som tystnaden börjar lägga sig. Jag vill ju inte hålla er ifrån en värld som håller på att gå under, en pandemi som dödar de svagaste och en framtid som arbetssökande med andrahandskontrakt.

De sneglar lite frågande på varande och sen på mig när jag slår på min keynote och min enda presentationsbild syns på duken bakom mig. 

KREATIVITETENS SVARTA HÅL.

-Jag utgår ifrån att ni vet vad ett svart hål är? frågar jag uttryckslöst för att sen berätta det i alla fall. Det är en stjärna som imploderat till en liten svart fläck, där gravitationen är så stark att till och med ljuset försvinner i mörkret. För att kunna prata om kreativitet måste vi prata om det som dödar den. För det är det jag har mest erfarenhet av. Processer som är tänkta att öka kreativiteten och som i själva verket lustmördar den.

Jag roterar eldgaffeln som en tamburmajor mellan mina fingrar och spänner blicken i publiken.

-Av någon anledning finns det till exempel en stark tilltro till att stora folksamlingar i workshops i kombination med post-it lappar på en vägg ska leda till fantastiska saker. Det är lika vetenskapligt underbyggt som att öppna kontorslandskap ska leda till kreativare företag. Eller ännu bättre, moderna arbetsplatser där ingen har en fast arbetsplats. Det enda det med säkerhet leder till är att alla känner sig utbytbara.

Här stryker jag utmed scenkanten som om jag letar efter någon, alla viker oroligt undan från min blick.

-Och det finns en speciell sorts chef som måste lyftas fram här. Den som själv saknar en kreativ förmåga och som just därför känner sig kallad att prata, skapa och delta i alla dessa möten där idéer ska flöda. Det får dem att känna sig viktiga när de bjuder in alla på företaget för att höja kreativiteten. Det de inte begriper är att om du inkluderar alla i ett arbete som en del är utbildade och anställda för att utföra, göder det dålig självkänsla hos den kreativa personalen samtidigt som det skapar ångest hos de som inte är anställda eller tränade i att ta ansvar för idéskapandet på företaget. Konsekvensen blir att alla på företaget känner sig dåliga och usla. Jag slår ner eldgaffeln med en duns i scengolvet så att folk rycker till i stolarna.

-Alla kan skriva. Ja, men väldigt få kan skriva fängslande. Alla kan fotografera. Ja, men väldigt få kan berätta i bilder. Alla kan ha idéer. Ja, men väldigt få är kapabla att fullfölja dem. Det är ett yrkeskunnande vi pratar om här, inte någon djävla gåva som bor i blindtarmen och som bara behöver väckas. Sen ska chefen, som alltså inte haft en originell tanke sedan han rökte oregano i en majspipa på mellanstadiet, ofta också ”prata medans han tänker” i mötet. Helst om vad saker och ting inte får bli. ”Det får inte bli en töntig långfilm.” ”Det får inte bli en sån där produkt som ingen behöver.” ”Det får inte bli ett spel som man tröttnar på.”

Jag tittar ut över aulan med någonting bedrövat i blicken, kanske det enda ansiktsuttryck jag äger.

-Ursäkta.

Jag ser en späd gestalt i publiken som höjt sin arm.

-Om det nu är så dåligt att bara prata om vad idéerna INTE ska vara, varför har du själv bara berättat om sånt?

Jag börjar koka inombords men lyckas ändå le mot frågeställaren och finner mig snabbt. Jag frågar alla i aulan om de vet vad dötramp är för någonting? Ingen vet.

-Det är en term från min barndom. En liten teknisk brist i cyklar som gjorde att man plötsligt fick ett överraskande fritramp och pedalerna gick ett helt varv runt utan motstånd eller framåtrörelse. Av någon anledning inträffade dötramp oftast i uppförsbackarna där man stod upp på pedalerna och maxade sina krafter. Något som ledde till att man föll ner på cykelramen med underlivet först. Den smärtan glömmer man inte i första taget. Tack för mig, avslutar jag och bugar mig djupt.

Sen går jag av scenen och tänker nöjt att nu har jag gett de djävla små akademikerna något att fundera över. 

Att ge regi och att ta emot.

En manlig skådespelare berättade för mig att han tidigt i sin karriär fick huvudrollen i en kortfilm som en avgångselev från Dramatiska Institutet både skrivit och skulle regissera. De var väl jämlika på så sätt att ingen av deras karriärer hade tagit fart ännu. Regissören hade enorma ambitioner och var så inläst på Joseph Campbell och C.G Jung att han kunde prata intellektuellt och högtravande om sin 15 minuters kortfilm och utmåla sig själv som nästa Ingmar Bergman.

Skådespelaren fick otroligt noggranna instruktioner och en plågsamt lång backstory till sin karaktär. Vem han var, varifrån han kom, vad han var rädd för, vad han drevs av och hur hans relation till sin mamma var. Manuset var i kontrast enormt fattigt och i stora delar helt obegripligt. Regissören beskrev det entusiastiskt som ett psykologiskt drama. Men andra ord: Mycket närbilder på ansikten som blickar i fjärran, tystnad, plötsligt inklippta makrobilder på ett öga, en mun, lite klassisk musik, en dörr som slår igen och allt självklart fotat i kornigt svartvitt.

När själva inspelningen ska starta så berättar regissören förtroligt för skådespelaren att han onanerat före tagningen. Exakt hur skådespelaren ska förvalta den informationen är lite oklart, men han ställer för säkerhets skull inga följdfrågor till regissören. Hade han varit en kvinna hade det varit ett typiskt metoo-ögonblick. (Idag hade man dessutom försäkrat sig om att han tvättat sig med handsprit efteråt.)

Jag tycker under alla omständigheter att det är enormt intressant att spekulera i vad som snurrade i regissörens huvud när han sa det här. Såg han det som en möjlighet att känslomässigt bonda med filmens stjärna, genom att dela med sig av ett privat ögonblick? Visa sin sårbarhet, sin konstnärliga hudlöshet under baskern och slängkappan? Eller var det ett regiknep han läst i någon av alla dessa böcker, som syftade till att få skådespelaren ur balans och därför agera mer naturligt framför kameran? (Brukade Ingmar berätta för skådespelare att han bajsat just före en tagning? Det är möjligt, men jag rör mig på tunn is här.) Kanske var det ett sätt för regissören att rensa huvudet och kliva in på inspelningsplatsen med såväl ett tomt sinne som en tom sädesblåsa? (Så vackert. “Jag kommer till dig med en tömd sädesblåsa”, jag måste skriva ner den raden till en kommande diktsamling.) Eller ville regissören helt enkelt, på ett lite omständigt sätt, berätta att han gärna ville ha sex med skådespelaren?

Ja, det är så enormt mycket intressanta frågor som väcks av den här lilla episoden. Det lustiga är att jag faktiskt råkade se examensfilmen, långt innan jag blev vän med skådespelaren. Hade jag fått den mustiga bakgrundshistorien då, hade jag nog tittar mer engagerat på filmen. Både skådespelaren och jag är helt eniga om att hans sidohistoria från inspelningsplatsen är filmens enda kvalitet. Han hoppas förstås att filmen försvinner för alltid, så att den inte äventyrar hans fortsatta karriär. Men jag utgår ifrån att regissören redan bekostad en digitalisering för att bevara sitt mästerverk för eftervärlden.

-Men så länge vi håller tyst om den här historien, kommer inte en människa att se den, tröstande jag honom.

-Så du kommer inte att skriva om det här?

-Det är klart att jag inte gör.

Jag var sämre förr.

När man lydigt tillbringar såhär mycket arbetstid i sitt hem, gör man oundvikligen vissa upptäckter. I mitt fall tog jag en tur upp till vinden. En kaotisk plats som uteslutande huserar gammalt skräp som vi bestämt oss för att behålla, trots att ingen öppnat lådorna de senaste 20 åren. Jag antar att det finns någon sorts symbolik i det här, men är tyvärr för obegåvad för att utveckla det. Där finns till exempel min frus gigantiska servis som hon fick av sina farföräldrar. Första delen fick hon när hon fyllde 18 och hade då inte hjärta att säga att hon tyckte att den var fasansfull. Istället kom det en ny del varje födelsedag och jul efter det tills den var komplett.

Mina gamla vinylskivor och otaliga rullband står också där uppe. Jag är sentimental kring det där. Så mycket tid som jag investerat i att köpa och samla på musik, det kan man inte bara kasta bort. ”Det kommer att krävas en otäck brand eller en flytt för att bli av med allt på vinden.” Så tänkte jag när jag snirklade mig fram med bara en naken glödlampa som ljuskälla. Taket är delvis fullt av 4 tums spikar som sticker ner genom taket, så man får röra sig med viss försiktighet om man inte vill bli lobotomerad. 

Längst ner i en flyttlåda med diverse saker som ingen saknat, hittade jag två dagböcker. Jag har alltid tyckt om att skriva, men var ingen dagboksskrivare. Men jag minns att jag inbillade mig att de två första gymnasieåren skulle kunna bli särskilt minnesvärda för mig. ”Kanske skulle jag få ha sex med någon annan än mig själv?” var en ganska central frågeställning. Säkert hoppades jag också på att en fullvuxen version av mig själv plötsligt skulle upptäcka denna litterära skatt. Då jag skulle få återuppleva mitt tonårsliv med fuktig blick och med en stigande känsla av respekt. Så jag tog ner böckerna, hällde upp en whisky, tände en brasa (som man gör i maj i Sverige) och började läsa. Tyvärr kunde jag snabbt konstatera att den 17-18 åriga pojken som skrivit dagböckerna mest verkar haft goda anlag för att bli revisor. Dagböckerna var lika torftigt skrivna som kalenderanteckningar. ”Måndag. Spelade fotboll på fm. Gjorde inget mål. Ganska segt. Åkte hem till Micke och drack te. Tyckte att Sussi i SH1 tittade på mig på bussen. Pluggade matte, fattade inget.”

Jag tror inte att minimalism är korrekt begrepp, eftersom det antyder någon sorts konstnärlig höjd, men det är ändå det ord jag tänker använda här. För mitt i denna andliga och språkliga torka, framträdde ändå bilder och minnen från den här tiden. Det är lite som när man vaknat mitt i en dröm och antecknat lite fragment innan man somnat om. När man vaknar på morgonen minns man inte ett smack av drömmen, men så fort man tittar på anteckningarna och läser orden ”strömming, erektion och flismaskin” så kommer drömmen tillbaka i hela sin prakt.

I dagböckerna återvände lite vänner, lärare och nederlag som jag ägnat hela livet åt att försöka glömma. Jag minns att jag bestämde mig för att avsluta dagboksskrivandet efter dessa två år, eftersom jag bittert konstaterade att det inte hände något spännande i mitt liv. Mitt vuxna jag är evigt tacksam för det beslutet, det räcker att ha Knausgård och Marcel Proust som stirrar uppfodrande på mig från bokhyllan. Jag bar just ner min frus fasansfulla servis och tyckte att den kunde slängas på tippen samtidigt som dagböckerna och lite annat skräp. Hon blev enormt upprörd och sa att någon av våra döttrar kanske ville ha det.

-Mina dagböcker?

-Nej, min servis förstås.

-Jaha, ja det är klart.

Alla kan allt om ingenting.

Jag kliver upp till Fältbiologerna en dag, eftersom jag hört att den biologiska mångfalden bland insekter är hotad. Jag säger att lösningen är enkel, det är bara att ställa ut väldigt många burkar med honung i de svenska skogarna. Insekter är ju som knasiga i sötsaker, det vet ju alla. 

Några dagar senare spontanbesöker jag KTH och förklarar för landets främsta fysiker hur vi tämjer kärnenergin och får gratis el utan avfallsproblem eller härdsmältor. Jag drar bara de generella dragen, eftersom det kanske är roligt för dem att känna sig delaktiga och få lösa detaljerna som dyker upp efter hand. 

Hemma möter jag hantverkaren som renoverar mitt badrum, så jag klargör för honom hur han ska göra fuktspärren, eftersom jag sett det på tv en gång. Sen skriver jag sen en lång insändare och förklarar för landets samlade expertis hur de ska hantera Covid-19 epidemin. Jag är väl insatt eftersom jag sett ett youtubeklipp där en influencer, en stylist och DJ pratat om saken.

Veckan avslutas med att jag sitter och kör en facetime-AW med åtta vänner, när en av dem plötsligt säger att han har en så fantastiskt bra idé till en långfilm. Och eftersom jag jobbar med att skriva manus, vill han absolut berätta idén för mig. Jag sippar lite på min ölsejdel med Strohrom och Red Bull tills jag inte orkar vara tyst längre.

-Jag blir så djävla provocerad av människor som tror att alla andras jobb är så enkla. Att du bara kan sitta på dass och dagdrömma, få en impuls eller tanke och sen vara så självupptagen att du tror att den är unik och speciell. Vilken idiot som helst kan ju komma på idén att skriva en bok om omöjlig kärlek mellan två unga människor. Men därifrån till att faktiskt skriva Romeo&Julia är steget ganska långt. Vad har hänt med respekten för kompetens, erfarenhet och hantverksskicklighet? Det är ju vad allt kommer ner till i slutändan. Om du har en djävligt bra idé till en film så föreslår jag att du skriver den, sen kan vi prata.

Jag slår igen datorn, sveper det sista av i sejdeln och fnyser föraktfullt, i armvecket naturligtvis.

Insikter efter vinterkräksjukan.

Jag tillbringade ett antal timmar på knä förra helgen, framför en toalett med händerna krampaktigt förankrade i den vita porslinskanten. Den var min livboj i ett stormande hav av magsyra, matrester, snor och tårar. Och trots detta hade jag sinnesnärvaron att reflektera över hur jag skulle kunna göra en förskönande omskrivning av detta helvete. Inspirerad av politiker, konsulter och företagsledare som lyckas med konststycket att beskriva ett fullkomligt haveri som en viktig erfarenhet.

Jag ser mig själv kalla till presskonferens till följd av min sjukdom. Lite blek och insvept i en vinröd rökrock och fårskinnstofflor på fötterna tar jag emot landets journalistkår på min uppfart. Antagligen har jag en kopp örtte i ena handen, samtidigt som lösa frågor ropas ut mot mig.

-Är det ett misslyckande? Tar du fullt ansvar för det som hänt? Borde du få sparken?

-Jag tar med mig många lärdomar från det här dygnet, säger jag plötsligt högt och tydligt, samtidigt som jag baddar bort lite matrester från mungipan med en näsduk.

-Som vadå? frågar någon.

-Att vinterkräksjukan kan drabba vem som helst. Den är demokratisk på så vis att den slår till oavsett ålder, kön, ras, sexuell läggning, rik eller fattig. 

-Jo, men nu pratar vi ju om ditt kaskadkräkande, säger någon illvillig journalist.

-Jag slogs också av att sjukdomen är språkligt korrekt namngiven. Det är vinter, man kräks och känner sig sjuk. Det är en oerhört viktigt faktor, så att människor som kanske inte behärskar svenskan till fullo ändå kan greppa vilken sorts sjukdom det handlar om. 

Jag låter det påståendet sjunka in samtidigt som jag nickar åt min egen, oändliga visdom. 

-Även när det kändes som om det bara fanns galla kvar och jag satt med huvudet nedsänkt i toalettstolen med vidöppet gap, så att käkarna knastrade, fanns det hela tiden positiva aspekter. Jag slutade att se mig som ett offer. Jag var en människa som befruktades med ännu en intressant upplevelse. En erfarenhet som kan bli ännu en sida i boken om mig själv. Jag mötte min egen reflektion i toalettvattnets yta och såg nya versioner av mig själv.

-Så du skulle inte gjort någonting annorlunda för att slippa vinterkräksjukan? frågar en journalist med ett uns av kritiskt tänkande kvar. 

Då skrattar jag till lite, sådär charmigt och avväpnande som bara jag och Jude Law kan.

-Jag hade inte varit den jag är idag, utan den här upplevelsen. Nu ska jag sätta ihop en powerpoint och åka landet runt och hålla inspirerande föredrag om hur jag växt av den här avgörande episoden. All den klokskap som den gett mig. Alla kanske inte kommer att möta den mäktiga vinterkräksjukan, men de flesta kommer att möta andra svårigheter i livet. Därför känns det viktigt och stort att få använda mina egna erfarenheter och dela dem och hjälpa andra människor. Det blir nog en självhjälpsbok av det också och jag kommer snart att delta i Let’s Dance, Big Brother, Så ska det Låta, Nyhetsmorgon, Stjärnorna på Slottet och På Spåret.

Jag lämnar presskonferensen milt leende. Som Ghandi. Jag för definitivt ihop handflatorna i en avskedsgest, som ett bevis på min nya fromhet och mognad som människa. Sen går jag in och kräks åt mig själv.

Scener på Skatteverket.

Föräldrarna som ville döpa sin nyfödda dotter till Fisen fick avslag hos Skatteverket som menade att namnet inte var lämpligt. Där slutade artikeln i DN, men min hjärna gick på syra i flera dagar efteråt. 

Ruth Zetterberg, 63, som ansvarar för namnregistreringen på Skatteverket, har hittills framgångsrikt satt stopp för barnnamn som Kotten, Biceps, Pilsner och Brunstgnägg. Ruth satte också stopp för namnet Tomhet, vilket jag personligen tycker är lite av ett misstag. (Jag överväger dagligen att döpa om mig själv till Tomhet Tempelman, men det är lite av ett sidospår.) Nåja, Ruth hade ett möte med det unga paret och försökte förklara att hon inte medger namn som väcker obehag eller anstöt för bäraren, eller av någon annan anledning är olämpligt som förnamn.

Paret kunde inte se hur det här namnet skulle kunna skapa problem för barnet. Namnet Fisen hade börjat som ett gulligt namn på det ofödda barnet. De blivande föräldrarna hade pratat bebisspråk och längtat efter deras lilla ”fis” i nio månader. En term som efter hand tappade sin ursprungliga betydelse och i kombination med en total avsaknad av fantasi, blev deras favoritnamn på barnet. Nu blev det en flicka, men namnet hade passat lika bra på en pojke, sa de engagerat. Fisen är ju genusneutralt och modernt. De menade också att Fisen skulle bli unik, kanske en kommande influencer med en egen vlogg? ”Fisens värld” skulle bli youtubekanalen där hon skulle visa upp och rekommendera konsumtionsvaror med kapacitet att skänka ögonblick av tröst i en värld utan hopp. Paret såg över huvud taget inga problem med sitt val av namn. 

Ruth log på de rätta ställena, nickade förstående och försökte sen måla upp lite scener så att paret skulle få sig en tankeställare.

-Nu ska Fisen spela blockflöjt för klassen. Fick Fisen orgasm? Tager du Fisen till din äkta maka att älska i nöd och lust? Statsminister Fisen Petterson tog starkt avstånd från förslaget om dödshjälp inom vården. Fisen fick en son. Fisen begravdes i stillhet på Läckö Kyrka. 

Paret tittade frågande på Ruth och ryckte på axlarna. De förstod inte vad problemet var. Och det är väl precis där som det verkliga problemet ligger?