Ett evigt tyckande.

Påven kommer till Sverige och ville ses. Han ringde entusiastiskt och berättade att de ska fira att det är 500 år sedan Luther spikade upp sina teser på en kyrkodörr.

-Du kan räkna bort mig från den festen, svarade jag trött.

-Anders, du ska inte döma människor efter deras åsikter, utan vad deras åsikter gör dem till, svarade Påven lite mästrande och belåtet.

-Det är ju precis det jag gör. Tråkmånsar.

Jag la på luren och googlade sen meningen som Påven just sagt. Det var naturligtvis inte hans egna ord, utan stulna från någon gammal tänkare som sen upphöjts till en aforism. Den handlar väl om yttrandefrihet antar jag? Något de flesta av oss hyllar och håller högt, ända tills en idiot öppnar käften. Då blir det plötsligt knepigare. Speciellt nu när det råder någon sorts allemansrätt på åsikter och där ingens åsikt är mer värd än någon annans. Fakta och vetenskap betyder liksom ingenting längre eftersom människor bli kränkta om man bevisar att de har fel. Det är ett nedmonterande av kunskap och fakta som pågår och ersätts av personligt tyckande. 

-Jag tror att jorden är 6.000 år gammal.

-Ok, så det här dinosaurieskelettet som vi vet är 200 miljoner år gammalt, var kommer det in i bilden?

-Nu är du arrogant.

Vi borde bli bättre på att döma människor efter deras åsikter. Det kan vara Sverigedemokrater, fundamentalister inom alla religioner, rättshaverister eller vanligt folk som har märkliga åsikter om saker de inte vet något om. Vi måste ifrågasätta dem direkt. Vi kan inte sitta och invänta att t ex Donald Trump börjar agera efter sina åsikter. 

Kanske behöver vi inte ens vara rädda för människor med idiotiska åsikter? Vi borde vara mer oroade över att insiktsfulla människor med fakta och balanserade åsikter inte kommer till tals. Eller inte orkar argumentera emot. För det är krävande att bemöta människor som befinner sig på en extremt förenklad nivå. Lite som att tala engelska med någon som är enormt dålig på engelska, du vet ju hur det påverkar din egen engelska. 

Nu åker jag ner och festar med Påven i Lund, för han är en bra kille - trots sina åsikter. Jag ska informera honom om att bara för att en aforism (eller valfri, helig bok) låter elegant och klok, betyder inte att den är sann.

Impulskontroll.

Min hund Signe och jag har suttit och studerat varandra i ett par veckor nu. Hon med någon sorts hat i blicken, jag med en forskande nyfikenhet på hennes luddiga kropp. Har hon inte uppfört sig lite skumt på sistone och är inte spenarna…heter det så? Nåja, men de här kräkningarna, olusten att dricka kaffe och röka cigg, kan det vara tecken på att hon faktiskt väntar valpar? I så fall var det trauma jag utsatte henne för (mest mig själv, ärligt talat) utmynnat i någonting positivt.

Jag surfar för att förbereda mig på det som komma skall. En valplåda måste snickras, berättar en läskig man i vaxrock och rejäla gummistövlar på youtube. Jag tänker att det där är sånt där hundmänniskosnack, en cementhink måste väl fungera lika bra? Själva förlossningen oroar mig också. Kanske mer än när jag fick mina egna barn på något sätt. De var ju i goda händer med min smärttåliga fru och erfarna barnmorska medan jag sög i mig lustgas som om livet hängde på det. Nu blir det jag som ska hjälpa till, antagligen med pannlampa mitt i natten när Signe ylar ur sig ett batteri med små råttliknande varelser. Kanske växer jag med uppgiften, tänker jag. Klipper navelsträngen med en härlig självklarhet, torkar av de små liven med frottéhanduk, gör hjärtmassage på en som verkar lite halvdöd. Sen kanske jag avrundar med att äta upp moderkakorna och unna mig själv ett litet glas sherry som måltidsdryck. Urpappan, så tänker jag på mig själv då. Urhusse, kanske är mer korrekt?

Jag skriver det här nu för att ge sken av att jag är tuff och likgiltig inför valparna. I själva verket vet jag att jag helt saknar impulskontroll när det kommer till hundvalpar. Andra män saknar det när det gäller fotboll, kvinnobröst och alkohol. När jag möter en hundvalp vill jag bara reservationslöst falla ner på knä och förvandlas till en bebispratande dåre. Med viss skamkänsla minns jag hur jag och min fru var ute och gick ett par månader efter att vi avlivat vår förra hund, en sagolik labrador som hette Gillis. Han var gammal och sjuk och vi grät som barn när han fick somna in. Vi lovade oss själva att inte skaffa en nya hund efter det. Saknaden efter vår gamla vän kändes för tung, det hade varit ett svek att försöka ersätta honom. Vi var rörande eniga. Tills vi råkade möta fyra Jack Russel-valpar ute i skogen. En timme senare hade vi handlat bur, korg, mat och koppel. Exakt hur de här nya valparna kommer att påverka mig är oklart. Jag säger att vi ska sälja allihopa, kanske mest för att jag oroar mig för att jag inte kommer klara av att släppa ifrån mig en enda. Till slut är det jag som blir den där farbrorn i vaxrock och rejäla gummistövlar, som luktar hundkiss och pratar om valplådor på youtube.

Vi får se.

Oral diarré.

Jag har utvecklat en ny app. Den bygger på befintlig teknik där mobilen först identifierar alla rösterna i ett rum och där du anger deras namn. Sen ”lyssnar” den på t ex möten eller middagar och kan därefter ge statistik över hur mycket olika deltagare pratat. Den har inget kvalitetsfilter, utan kan bara kallt konstatera samtalens fördelning i visuella tårtbitar med deltagande personer markerade i olika färger. 

Det går att ställa in så att män och kvinnor splittas. Även en volymfunktion finns som kan räkna ut vem som lät mest under middagen rent volymmässigt. En faktor som ofta samspelar med ett högt värde när det gäller konsumerad taltid. Appen är känslig nog att kunna isolera enskilda samtal som pågår vid till exempel ett middagsbord, så att du lagom till kaffet kan vända dig till din bordspartner.

-Du har pratat 11% mer än jag, så jag tänkte berätta lite om min passion för velodromcykling nu, så att det blir rättvist.

Eftersom frågor har en särskild uppåtgående språklig melodi och till sin natur är korta, kan de också identifieras och redovisas. Vem pratade och vem ställde frågor? Min förhoppning är att appen kommer att kunna eliminera tyckandet kring vilka som alltid tar enormt mycket plats i sociala eller professionella sammanhang. Ge statistik som kan leda till självinsikt, framförallt hos den sändande personer. Men även hos den lågmälda majoriteten, som ibland är oskyldiga offer och ibland möjligggörare som spelar intresserade och ställer följdfrågor.

På ett plan är min ambition att förbättra världen med den här appen. Brist på kommunikation och oförmåga att lyssna på andra människor är ett av mänsklighetens stora problem. De flesta människor behöver inte gå på kurs och lära sig att prata inför andra. De behöver lära sig att hålla käften och lyssna.

Jag tänkte mig att appen kunde användas professionellt. Kanske i FN? Styrelsemöten? Definitivt under partiledardebatter eller diskussionsprogram så att man kan säkerställa att alla får komma till tals. Men efter ett ha genomfört ett beta-test hemma under en middag, har jag tyvärr tappat allt hopp.

-Ja, det var ju en djävla tur att jag pratade på, annars hade det blivit en fruktansvärt tråkig middag, som en vän reagerade när jag visade att han tagit 93% av luftrummet.

Jag insåg då hur fruktansvärt naiv hela idén var. Människor förändras ju inte alls. De söker bara bekräftelse på hur de lever sina liv, åsikter de redan har och beteenden de cementerat fast. Så nu vet jag inte vad jag ska göra med min lilla app längre. En tanke är att sälja den till Miljöpartiet så att de kan börja straffbeskatta folk som släpper ut mer koldioxid än andra? En annan är att sälja den till ett spelbolag så att folk kan satsa pengar på vem de tror kommer att pladdra mest i ett möte. Om ett spänningsmoment kan göra trav spännande, så borde det väl fungera på oral diarré?

Framtidshopp.

Presidenten för Harvard University hörde av sig och frågade om jag ville hålla talet till avgångsklasserna i år. Jag hade drabbats av ett stort professionellt bakslag samma dag och kände mig inte i form för att hålla något tal alls. Som en sann amerikan lyssnade hon inte alls på det örat och pladdrade istället på hur hon älskade mina verk. Jag frågade vilka verk hon syftade på.

-Alla, svarade hon entusiastiskt.

-Just den dagen är min enda möjlighet att få blicka in i mitt inre, så det går tyvärr inte, svarade jag jag älskvärt.

Hon kvittrade tillbaka och började prata om alla sina år med terapeuter och analytiker som hjälpt henne att förstå alla sidor av sig själv. Och att en mötestid alltid går att flytta.

-Jag ska gå på en rektoskopiundersökning, avbröt jag henne.

Hon beklagade det och återgav sedan sina egna erfarenheter av ett ultraljud i livmodern hon gjort. Slutligen frågade hon om jag kände någon annan som kunde tänka sig att ställa upp för 40.000 USD?

Ett par veckor senare befann jag mig på campus och äntrade podiet med en baksmälla och jetlag från helvetet. Jag blickade ut över alla dessa intet ont anande, förväntansfulla ansikten och höjde mikrofonen 60 cm efter att Drew introducerat mig.

-Hej på er. Jag har mest oroat mig för hur jag skulle få tag i det här löjliga plagget vi tvingas ha på oss idag. Jag ville inte besvära Drew med att jag inte ägde ett, så jag gick hem till min mamma och klippte ner en av hennes sammetsgardiner, köpte en svart basker på en loppmarknad och klistrade sen fast Alice Coopers’ ”School’s Out” i vinyl på toppen. En skiva som betytt mycket för mig under mina formativa år. Sen fäste jag en tofs, som jag också stal från min mammas gardiner, och klistrade fast så att den dinglade perfekt i ansiktshöjd. Om syftet med den är att irritera ögonen och därigenom ge oss alla någonting annat att tänka på idag, eller om det bara handlar om att hålla flugorna på avstånd, är oklart. 

Ingen skrattade, de bara glodde dött på mig med halvöppna munnar, vilket jag tolkade som att det gick rätt bra.

-Jag antar att jag borde säga någonting uppbyggligt till er idag. Om betydelsen av kunskap för vår arts framåtskridande. Eller hur hela världen ligger öppen för er, att ni är generationen som kommer att lösa ödesfrågorna. Fattigdom, miljöhot, krig och sysselsättning. Men, som jag sa till Drew när hon ringde mig, då har du slagit fel nummer. Ni är säkert väl rustade för att komma upp med lösningar på svåra problem. Men det som ni kommer att möta mer än någonting annat i yrkeslivet, är besvikelser. Mitt tal kommer inte att vara något undantag, låt det här bli den första stenen i ett kommande monument.

-De bästa idéerna vinner nästan aldrig i verkliga livet. Jag minns det här som min största besvikelse när jag började jobba. Ingen är egentligen intresserad av att göra någonting utöver det vanliga, det är för mycket risk förknippat med det. Du kommer aldrig att behöva stå till svars för att du valt en trygg och säker väg. Det är därför som medelmåttigheten firar triumfer. Inte ens de bästa personerna når längst. Begåvning, empati och kompetens är trevliga egenskaper, men det som tar dig längst är uthållighet. Det handlar om att bita sig fast, hålla med, smälta in och spela det politiska spelet. Prestation är underordnat. Så det enda råd jag kan ge er idag, kommer tyvärr alldeles för sent. Jag hoppas att ni varit snälla mot dem som presterat sämre än er i skolan. För de kommer att bli era chefer och presidenter. Så grattis till examen och lycka till där ute.

Ingen klappade händerna. Jag trodde att det kanske skulle bli en sån där amerikansk slow-clap, där en reser sig upp och börjar klappa för att sen åtföljas av en till och sen en till, tills alla står med fuktig blick och klappar händerna röda. Men det hände inte. Det var bara ljuden av rundgången i mikrofonen, löven i träden och gnisslet av mina sneakers mot podiegolvet som hördes. Jag drog slutsatsen att jag gett dem något att tänka på, tills jag såg Drew. Hennes röda ansiktsfärg, vitnade knogar och gnistrande ögon. Som flaggan, Stars and Stripes, hann jag tänka innan jag sprang därifrån för allt jag var värd.

Knullresan, del 2.

Jag hade packat ner en mysig filt, en liten sjuksköterskeuniform i Signes storlek, några doftljus och förberett en spellista på Spotify uteslutande med Barry White. Jag såg framför mig ett jämlikt möte mellan två mogna hundar med potential till en harmonisk parning på slutet. En vacker vision som krossades i samma ögonblick jag närmade mig gården utanför Norrköping. En ödslig, rödflagig stuga med korrugerat plåttak, halvt övervuxen av skog och och vild grönska. 

Jag parkerade vid en lada med trasiga fönsterrutor och såg hönsen springa fritt omkring på den ovårdade tomten. Ett rostigt bilvrak från 30-talet vilade uppe i en dunge och i en inhägnad hundgård bakom ladan hördes gläfsandet från två Ridgebackhundar. Ägarinnan kom ut och mötte mig, i nyfärgat hår och stora, skramlande smycken runt händer och hals. Som en hybrid mellan Kristi Brud och Sharon Osbourne hann jag tänka innan hon föste in mig och Signe in i husets kök.

Jag trodde jag hade gått in i fjärilshuset eftersom rummet var fyllt av stora mängder fjärilar och flugor som tävlade om luftrummet. Solen silades genom de smutsiga fönsterrutorna och fjärilsskuggor lekte på en brokadmönstrad linoleummattan från 70-talet. Alla dörrar mot andra rum i stugan var stängda och luften var kvalmig och unken när vi slog oss ner vid ett naket köksbord i furu med tillhörande stolar. En dotter i 16 års åldern lutade sig mot en kökslucka med en egenhändigt målad katt på och fipplade med sin mobil. Kvinnan slank ut snabbt och återvände med en Jack Russel-hanne i famnen. Hon släppte ner honom på golvet och jag insåg snabbt att sjuksköterskeuniformen inte skulle krävas för att få honom intresserad. Problemet var väl snarare att Signe inte var ett dugg road. Jag tyckte att hon visade det ganska tydligt, genom att morra och hugga mot hannen när han var för närgången. 

-Hon vill, men larvar sig bara, konstaterade tanten på bred östgötska. Jag övervägde att ge ett feministiskt perspektiv på det uttalandet, men insåg att det här varken var platsen, tiden eller publiken för det. Dottern kastade lite oengagerade blickar på när hennes hund maniskt försökte mejsla sig in i Signe och sa sen till sin mamma att hon måste få skjuts in till stan snart. Ytterligare ett stressmoment. Då uppmanade kvinnan mig att hålla fast Signe. Inte direkt Barry White-metoden och jag kände mig illa till mods. Bilder från filmer som ”Midnight Express”och ”Den sista färden” dök upp i mitt huvud och jag blev tvungen att reagera.

-Jag tror inte det här kommer att gå. Inte såhär, sa jag med gråten i halsen.

Hon skjutsade sin dotter in till Norrköping och vi enades om att mötas upp i en park med våra hundar för att se om det skulle gå bättre där. Jag och Signe hade nog samma bild av det där köket, det skapade ingen som helst lust att ha sex. Inte ens att laga mat.

I parken blev det annorlunda. Hundarna fick lära känna varandra, diskuterade hundmat och plötsligt parade de sig på eget initiativ. Kvinnan och jag slog oss ner bredvid och tittade på under tryckande tystnad. Hennes var nog mest av det obekymrade, uttråkade slaget, min var mer tvångsmässig och generad. Vi höll i hundarna eftersom de tydligen kan skada sig i det kritiska ögonblicket. 

-Om en av dem skulle få för sig att sticka efter en hare eller nåt, sa kvinnan rutinerat. Själv ville jag bara förvandlas till en hare och hoppa djupt in i skogen och försvinna.

Nu sitter jag hemma och tittar forskande på Signe och försöker tyda varje rörelse och handling som ett bevis på att resan inte var förgäves. Att jag inte är en usel sexköpare som bara fått en kränkt hund och ett blogginlägg med mig hem.

Knullresan.

Jag har aldrig förstått människor som betalar för sex, förrän häromdagen då jag bestämde mig för att göra det själv. Inte som ”konstnären” Pål Hollender, som låg med en prostituerad och filmade det för att visa hur fel det är. I mitt fall handlar det om min hund Signe vars gener jag tycker måste föras vidare. Inte så mycket för hennes skull, som för min egen. Jag tänker långsiktigt och när vår älskade hund en dag somnar in, så finns hennes valpar kvar och kan förse oss med en utspädd variant av Signe. 

Jag hittade den perfekta hannen och ringde ett trevande samtal till ägarinnan, en kvinna från Norrköping. Hon intygade att hennes hanne minsann inte hade blårök i pipan utan hade befruktat flera tikar tidigare. Jag undrade lite blygt hur jag skulle veta exakt när det är dags att åka ner med Signe. Kvinnan svarade att jag skulle massera ”krysset” lite grann och om hon vek undan svansen så var hon redo. Jag vågade inte ställa någon följdfråga på det och analyserade i efterhand om någonting gått förlorat i de dialektala skillnaderna. I vår del av landet är krysset en annan kroppsöppning. Jag övervägde att ringa tillbaka och klargöra att jag är beredd att betala för att min hund ska befruktas, inte besudlas. Om hon eller hennes hund har några andra idéer så är det väl mer de som borde betala mig? Inte för att det är aktuellt, men ändå. Det är en viktig principiell diskussion. Jag vill köpa sperma, inte finansiera någon sexuellt fantasi. 

Efter ett tag lugnade jag mig och utgick ifrån att hon måste syftat på Signes mer reproduktiva delar. Men att jag skulle massera henne där, kändes inte heller korrekt. Varken för Signe eller för mig. Kanske mest för mig. Skulle jag dra på mig en diskhandske och sen stå och massera min hund där bak? I min skenande fantasi ser jag framför mig hur min fru kommer hem och överraskar mig och de svårigheter jag har att förklara vad jag håller på med på med. 

Så jag kliver in i bilen i helgen och åker till Norrköping på vinst eller förlust. Som en hallick. Jag har en känsla av att jag kommer att återvända hem med stoff till en hel roman efter det. Och vem vet, kanske en havande tik?

Att se sig själv.

Jag slutade att dansa för säkert 20 år sedan när jag fick syn på reflektionen av en gigantisk man i ett altanfönster på en fest som rörde sig som en idiot. När det gick upp för mig att det var jag själv, klev jag resolut av dansgolvet för att aldrig mer återvända. Min fru, som älskar att dansa, sörjer den här dagen och får söka danspartners hos andra. Själv tycker jag att det är ett av mina bättre livsbeslut som gjort livet enklare att leva. När dansen börjar placerar jag mig helt enkelt i baren och försöker se intressant ut tills det är dags att gå hem. Om någon bjuder upp ler jag älskvärt och förklarar att det tyvärr är helt uteslutet. Att jag vill bespara oss alla den upplevelsen, att jag har självinsikt.

Som yngre hade jag en liknande upplevelse när jag hörde min röst inspelad för första gången. Rösten som spelades upp stämde så illa med hur jag tyckte att jag lät. Återigen, dissonansen mellan hur jag upplever mig själv och hur jag faktiskt är. Ni som känner mig vet att jag övervunnit just det, jag kan ju prata väldigt obehindrat och har ju till och med pladdrat i P4 Stockholm under ett par års tid. Kanske är det den vetskapen som driver min fru att göra återkommande försök att få mig tillbaka till dansgolvet? Det handlar bara om jag måste vänja mig vid mitt rörelsemönster på dansgolvet, glömma bort mig själv och strunta i vad andra tycker. Precis som med rösten. 

Så ibland brukar jag därför genomföra en liten dansuppvisning i vardagsrummet hemma. Jag skruvar upp volymen på max och släpper loss som om det inte fanns någon morgondag. Jag imiterar rörelser jag sett Beyonce göra, jag låter min kropp förvandlas till rytmen, jag snurrar, hoppar, lyfter mina armar mot skyn, ler sexigt, sjunger med i refrängen och smeker mig själv över hela kroppen. När det sista cymbalslaget tonar ut och jag står svettig och rödmosig kvar på parketten är vi återigen rörande eniga om att jag fattat ett korrekt beslut.

Just idag tänker jag på det här för att självinsikt verkar vara så fruktansvärt svårt att uppnå. Och jag tror att många skulle må väldigt bra av att se sig själv lite utifrån. Om t ex Donald Trump verkligen såg och hörde sig själv, skulle inte han kliva av dansgolvet då?