Mot den absoluta botten.

Småstenarna som täcker stranden är ovala, mjuka och så lika varandra i storlek och form. Miljontals år av vulkanisk aktivitet, friktionen från havsbottens böljande krafter, spontana smekningar av havets växtlighet och fysisk kontakt med maneter, undervattensdjur och dinosaurier har slipat dem till dessa perfekta ovaler.

Jag fylls av en känsla av respekt och ödmjukhet när jag lägger mig på rygg och vilar på vår planets historia. Det är som om jag hör berättelsen från tidens begynnelse där stenarna återger allt de sett och allt de upplevt. Och jag lyssnar på allt fantastiskt som funnits före mig. När stenarna kommer till episoden när en tvåbent vattenbaserad varelse dyker upp och direkt börjar döda varandra, oftast för att de tror på en eller flera påhittade sagofigurer som skiljer sig marginellt från varandra, då börjar jag skruva lite på mig. Stenarna berättar att de tvåbenta dessutom börjar tömma planeten på resurser, utrota andra arter, slänga sopor, gifter och även sitt eget piss och skit i haven. Då bestämmer jag mig för att röra lite på mig. Om det är det faktum att det är 32 grader i skuggan eller att jag känner mig lite skyldig, är oklart. Vad som däremot är uppenbart att stenarna liksom klistrat sig fast på min rygg och baksidan av mina ben.

Är det min hud som åldrats och blivit som blålera? Har solskyddet något inslag av tvåkomponentsklister? Eller, mer troligt, har stenarna fått ett eget liv och sugit sig fast som blodiglar, ovilliga att släppa taget förrän jag hört klart?

Jag reser mig mödosamt upp till ljudet av mitt eget gubbstön. Täckt i sten rör jag mig mot havet som en gammal sköldpadda, samtidigt som stenarna pratar i mun på varandra, anklagande och dömande. Jag är hundra miljoner år gammal, jag hör kontinentalsocklarnas klagosång och djurarters sista andetag, jag är planetens och evolutionens oönskade och ondskefulla barn som vacklar ut i sitt eget fostervatten. Min kropp försvinner under ytan mellan trosskydd, cigarettfimpar och bilreservdelar och glömmer att jag har 12 kilo sten förankrat på min ryggtavla. Jag sjunker snabbt mot botten, kanske inte så mycket av vikten som känslan av vår arts kollektiva skuld. Och stenarna viskar i mina öron att jag inte ska ta det så allvarligt.

Om några miljoner år kommer människan bara vara ett litet bromsspår i ett bottensediment som berättar om vårt korta ögonblick på den här planeten.

Vi måste prata om Homo Sapiens.

Homo Sapiens föräldrar blev kallade till rektorsexpeditionen efter en serie av incidenter. De dök motvilligt upp. Rektorn förklarade att Homo Sapiens retade eller körde med alla andra på skolan och störde lektionerna.

-Han är helt enkelt ingen lagspelare och såhär kan det inte fortsätta, sa rektorn bekymrat.

Föräldrarna skrattade urskuldande och menade att han bara vara lite livlig och att rektorn drog för stora växlar på det hela. Så rektorn fick utveckla sitt resonemang.

-Homo Sapiens ser sig själv som skolans centrum och behandlar alla andra i sin omgivning som mindre värda. Alla påverkas negativt av honom och det är helt oacceptabelt.

-Nu tycker jag att du svartmålar honom och helt negligerar hans fina sidor, svarade mamman. Han är ett exceptionellt barn som fått så många gåvor att han ibland kan ha vissa problem att hantera dem. Men det är en fas, en fas som jag tycker att skolan ska lotsa honom igenom. 

-Sist när vi åkte och badade med hela skolan så slutade det med att Homo Sapiens bajsade i poolen. Han förklarade det med att han ändå hade badat klart. Hur ska jag lotsa honom igenom det? undrade rektorn uppgivet.

-Det kanske var ett misstag, en olycka, eller så visste han inte att andra badare kunde reagera negativt på det? försökte hans mamma sakligt.

-Han stod på stegen i en krökt position och utförde sina behov, samtidigt som han flinade mot de andra i poolen, svarade rektorn.

-Ja, men poolen är väl grundligt klorerad, så det ska den väl tåla? sa pappan med en frågande gest.

-Jag tycker också det är väldigt viktigt att skolan inte kränker hans rätt att vara sig själv, sköt mamman in. Homo Sapiens har ett stort frihetsbehov, något som skolan borde vårda och utveckla, inte hämma genom pekpinnar och förmaningar.

-Jag förstår, så att han hotar och slår andra på skolan, det är heller inget problem som ni ser det? undrade rektorn.

-Konflikter är aldrig en persons fel, svarade pappan snabbt. Dessutom kan framsteg aldrig ske utan konflikter. Var det inte Stalin som sa att man inte kan skala ett äpple utan att en del av äpplet följer med?

Rektorn tittade bekymrat på föräldrarna och trummade med fingertopparna mot varandra.

-Bra, då tänker jag skala Homo Sapiens. Ner till kärnhuset för att vara exakt. Sen ger jag det till en gris som efter en dag förvandlat resterna av Homo Sapiens till livgivande gödsel som kan användas för att få skolan att grönska igen.

Rektorn reste sig och öppnade dörren. Homo Sapiens föräldrar lämnade kontoret, bestörta och kränkta.

Ordens inflation.

Jag promenerar på Djurgården med en polare som är skild sedan flera år men just träffat någon. Vi äter varsin glass och han återger entusiastiskt hur de möttes på nätet men nu har setts i verkligheten säkert tio gånger. Han beskriver hur hon träffat hans barn och hur bra det gick. Att han lärt känna hennes hund som nu slutat skälla ursinnigt och göra utfall mot honom. Jag äter min isglass och gläds åt nyheten när han plötsligt stannar upp och ler nyförälskat.

-Och igår sa hon att hon älskade mig. Två gånger till och med. 

-Vid samma tillfälle? 

-Ja.

-Aj då, svarar jag och grinar lite illa.

-Vadå?

-Inget, det är nog bara jag som är lite löjlig. 

Han tittar frågande på mig.

-Glöm att jag sa något, säger jag och börjar gå igen. Han tar tag i min arm och hejdar mig.

-Men berätta vad du tänkte.

-Ok, om du möter någon du känner på gatan. Säger du hej, eller säger du hej, hej?

-Hej, antar jag?

-Exakt, eftersom en dubblering betyder att du egentligen inte är så glad över att ses och vill gå vidare.

-Det var det dummaste jag hört.

-Säg att du och din nya tjej ska gifta er och prästen frågar henne om hon tager dig till sin äkta make, att älska i nöd och lust tills döden skiljer er åt. Och hon svarar: Ja, ja.

Han börjar titta bekymrat på mig och jag fortsätter.

-Inflationen av adjektiv i tal och text ska vi inte ens prata om. Det enda det leder till är att ingenting längre är trovärdigt. Säger du det en gång däremot ger du maximal tyngd och mening åt orden. 

Jag trycker till min Calippo så att den röda isglasen tittar fram. Som en hundpenis, hinner jag tänka.

-Så det du säger är att hon egentligen inte älskar mig?

-Nej. Det kan ju berott på att du inte svarade att du älskade henne första gången hon sa det. Hon kanske trodde att du inte hörde henne så hon sa det en gång till?

-Nej, hon sa det två gånger i snabb följd, svarar han och ser illa berörd ut.

Tankfullt trycker jag på isglassen så att den rör sig upp och ner. Jag känner att jag inte varit så stöttande som jag hoppats på.

-Har ni haft sex ännu förresten? frågar jag hoppfullt efter en stunds tystnad.

-Det har du inte med att göra?

-Ok, men om hon efteråt säger att det var skönt, underbart, magiskt och det bästa hon varit med om, då vet du att det i själva verket var en stor besvikelse, säger jag och skrattar.

Han tittar bedrövat på mig och kastar sin halvätna glass i en papperskorg.

-Är du medveten om att du förstör allt?

-Nej, nej, det är verkligen inte min mening, säger jag och börjar skamset suga på isglassen.

På spaning efter den tystnad som flytt.

När solen och värmen äntligen dyker upp slår jag mig ner i en solstol på tomten. Jag har bryggt en dubbel espresso enligt konstens alla regler (vatten jag stulit från en dopfunt och nymalt 100% Arabicabönor.) Jag är insmord med solskyddsfaktor 900 eftersom jag vill begravas så rynkfri som möjligt när den dagen kommer. Första delen av ”På spaning efter den tid som flytt” av Proust vilar i mitt knä. Jag har försökt läsa den tidigare, men kommit fram till att jag inte gett den en ärlig chans. Världslitteratur kan inte skyndas igenom, säger jag till mig själv.

Jag hinner ett par sidor och intalar mig att den totala avsaknaden av framåtrörelse i boken handlar om min rastlösa själ. Precis när texten äntligen börjar flyta in mitt blanka medvetande, så exploderar det på andra sidan häcken. Det är barn på studsmattor som skriker och ylar. Att de sprutar vatten med en trädgårdsslang på varandra samtidigt bidrar säkert, precis som det faktum att alla antagligen går på amfetaminliknande mediciner. Det är en vägg av oljud som snart går ifrån att vara i mono, till att övergå i en komplett surroundupplevelse när alla tre studsmattor på granntomterna fylls av barn som gör exakt samma sak. Att läsa är helt omöjligt.

Kanske är jag inspirerad av Proust när jag med ett beundransvärt lugn går in och hämtar två av mina bästa mikrofoner. Jag placerar dem strategiskt och kopplar in dem till datorn. Efter 10 minuter bedömer jag att jag har tillräckligt och går in för att leta upp några kompletterande ljudklipp. Ett gallskrikande spädbarn, ljudet av en vinkelslip som klyver ett järnstolpe och en man som får en visdomstand utdragen utan bedövning. Jag mixar ihop och komprimerar alla ljuden enligt konstens alla regler och skapar slutligen en loop på 20 sekunder. Sen bär jag ner min högtalarsamling från 80-talet, stora och tunga som bojstenar (jag visste att de skulle komma till användning igen) och en 400 watts förstärkare.

När grannarna vallat in sina barn för en näringsfattig middag på köttbullar och makaroner, drar jag på min egen skapelse på full volym. Det är ett imponerande konstverk som skulle kunna tjänstgöra som soundtrack till en film om jordens undergång. Fåglar faller från skyn, blommor vissnar och fönsterrutor skallrar.

Jag slår mig ned med Proust igen och känner hur läslusten återvänder. 

Komprimera mig.

Det är ett litet oansenligt paket som anländer med posten. Ännu ett av mina impulsköp från en stor kinesisk sajt (vars namn jag inte kommer att nämna förrän de betalar mig för det). Jag betraktar lite oroligt de två sladdriga syntetprodukterna jag vecklat ut.

Det är som vanligt lite av ett mysterium varför jag köpt dem, det motsvarar kanske tjejers inköp av verkningslösa, snordyra krämer. ”Ett självbedrägeri kan bara upprätthållas genom frekventa övergrepp på förnuft och rationalitet” säger jag nöjt till mig själv. Min målbild är i alla fall väldigt tydlig hur de här kompressionsbyxorna ska öka min spänst och styrka på ett påtagligt sätt. Som en ointaglig antilop med stålfjädrar till ben kommer jag att forsa fram i spåret.

Bilden avtar något i styrka när jag ligger på badrumsgolvet och försöker kränga på mig byxorna. Bara att få dem över anklarna är en kamp och det är då jag inser att kalsongerna (Y-front med Bamsetryck på) inte kommer att få plats. Jag hasar fram till lådan där nagelsaxen ligger och klipper bort kalsongerna. Sen återgår jag till att försöka tvinga på mig byxorna. Det är ett sårbart ögonblick och jag tvekar inte en sekund att använda begrepp som hudlös och papperstunn för att beskriva mina känslor.

När jag äntligen når mellangärdet är det som om de mer kritiska kroppsdelarna vägrar att underkasta sig. Först när jag tar en av min frus hårborstar och använder som ett skohorn lyckas jag mata in mjukdelar, fett och all överskottshud som pressats upp från benpiporna. När bara ena skinkan hänger ut, lite olyckligt som en böld, börjar jag tänka på Shakira och roterar ursinnigt med underkroppen och liksom skruvar in den sista delen av mig själv.

Att ta sig upp från golvet visar sig snart vara helt omöjligt. Efter att ha snurrar runt, pressar jag upp mig i yogapositionen Hunden och slänger sen upp en hand mot väggen och knuffar mig upp i stående position. Löftet om att byxorna ska öka blodcirkulationen känns väldigt avlägset men med tanke på att all blodtillförsel är helt avskuren vid midjan så måste mitt blodtryck ligga på en all-time-high.

Jag betraktar mig själv i spegeln och inser varför det heter kompressionsbyxor. Den har lyckats krympa mig tillbaka till ett barn igen. Blodröd i ansiktet med testiklarna borttrollade någonstans inne i kroppen, en självkänsla på absolut bottennivå och en röst som påminner väldigt mycket om Birk Borkason i filmatiseringen av Ronja Rövardotter. Jag hasar ner på golvet igen och hoppas att jag hinner få av mig byxorna innan kallbranden sätter in. Eller min fru kommer hem.

Den döende clownen.

Cirkusaffischerna sitter plötsligt överallt i förorten där jag bor. Snorungen som sitter bredvid mig i bilen tillhör några kompisar som åkt utomlands i en vecka för att försöka rädda det som är kvar av deras äktenskap. Han är sju år och säger att vi måste gå.

-Över min döda kropp, väser jag och minns när jag gick med mina döttrar på samma kringresande cirkus när de var i hans ålder. En senig öststatskvinna skred in i bikini, varav underdelen var en paljettbeströdd string, som inte lämnade ett könshår kvar åt fantasin. Hon arbetade med åtta rockringar till någon sorts dragspelsmusik och höfterna gick som ett väloljat gyroskop samtidigt som hon klistrade mig med blicken och log ett skälmskt leende. Sen kom clownen och skrämde skiten ur både mig och mina döttrar. Vi fick gå i KBT allihopa efter det.

Snorungen bredvid har redan messat sina föräldrar och håller triumferande upp svaret mot mig. 

Dagen efter sitter vi ett utkylt tält och hör hagelskurarna slå mot tältduken. Alla ungarna omkring oss har jackor från Burberry och skor från R&M Williams på sig. De glor uttråkat på några lobotomerade hästar som lommar runt i manegen, ivrigt påhejade av cirkusdirektören. En farbror i en ärmlös frack som blottar tatueringar från ryska militären och som ringlar sig över hans seniga muskler. Han ler tandlöst och pratar med mikrofonen pressad mot sina vodkablöta läppar så att man bara hör ljud av ett sedan länge utdött språk. Sen kommer öststatskvinnan in, i samma hopplösa paljettbikini, fast den kanske sitter lite tajtare är sist. Antagligen för att hon monterat in ett par silikonbröst som för tankarna till fendrarna på en normalstor Day Cruiser. Jag tittar belåtet på snorungen bredvid mig, hans mun gapar öppen och ögonen är fyllda av terror. Kvinnan jonglerar med lite stålringar i luften och gör utmanande poser som antagligen skulle klassas som blottning eller pedofilbrott om de utfördes utanför tältet. 

Sen, när man inte tror att det kan bli värre, så kommer clownen in med en elefant. Barnen jublar men den enda effekten det magnifika djuret har på mig, är en stark lust att börja gråta. Ett vilt djur som forslas runt genom Europa för att sitta på en pall och spruta lite vatten genom snabeln på clownen. Föreställning får plötsligt lite konstnärliga kvaliteter när clownen segnar ner på golvet och tar sig för bröstet. Alla tror att det är en del i showen och applåderar. Men jag och elefanten vet bättre. Våra blickar möts i en tyst överenskommelse, helt eniga om att det här är ett värdigt sätt att avsluta både föreställningen och clownen på. Men när flickan som spelat cirkusmusiken på en plastsynth skriker, inser alla att en olycka inträffat. Barn börjar gråta och föräldrar ställer sig upp och undrar vem som ska ingripa. 

-Gör något, skriker en kvinna åt mig och puttar mig mot manegen. Jag stapplar motvilligt fram och faller ned på knä bredvid clownen. En annan man från publiken står bredvid mig och slår 112 på sin mobil.

-Du måste göra hjärt- lungräddning nu! kommenderar han med ett väldigt tråkigt tonfall. Jag har aldrig kysst fullt sminkade män tidigare och någon gång måste väl bli den första, tänker jag och rullar över honom på rygg. Jag försöker minnas en kurs i livräddning från lumpen. Ett kraftigt inblås i lungorna och sen pressa minst 30 gånger över hjärtat med full tryck. Jag minns att man skulle tänka på en låt när man gör det, men minns inte riktigt vilken. Det blir ”The drugs don’t work" med The Verve, en av få låtar jag kan texten på och som känns väldigt passande.

-All this talk of getting old, it’s getting me down my love. Like a cat in a bag, waiting to drown, this time I’m coming down…

Jag trycker rytmiskt på och sjunger lyriskt med blicken fäst mot cirkustältets tak, tills mannen bredvid puttar irriterat på mig.

-Det går för långsamt. Det är fel låt.

-Så vilken låt ska det vara?

-Jag minns inte. Något snabbare och mer bögigt. 

-Bögigt? Kan du vara lite mer specifik?

-Inte fan vet jag. Tre eller kanske fyra snubbar som sjunger i falsett. 

Jag slutar pumpa clownens bröstkorg och trummar på den med mina fingertoppar och försöker komma på låten.

-Bronski Beat? Erasure?

-Nej, tidigare, kanske bröder? Pumpa clownen!

-Om du blåser, så pumpar jag, föreslår jag.

-Nej, jag har astma. Blås du. Kan det varit Village People?

Motvilligt blåser jag in luft igen och börjar sen sjunga YMCA och trycka så att det knakar i clownens bröstkorg. 

-Nej, det är inte den heller, säger killen irriterat och börjar surfa efter det rätta svaret.

När ambulanspersonalen åkt iväg med clownen och alla traumatiserade barn, sitter jag ensam kvar på knä på cirkusgolvet med en stor ljuskägla på mig. Min mun är nedsmetad med rött läppstift, min andedräkt luktar vodka och lök och jag har elefantbajs på byxorna.

-Har du funderat på att jobba som clown? frågar plötsligt en röst bakom mig. Det är kvinnan i paljettbikinin, hon röker en cigg och studerar mig. 

-I hela mitt liv, svarar jag.

Triathlon, glutenfri mat och opium.

Jag har just kommit hem från Kanarieöarna och en resort som heter Playitas. Jag nämner det eftersom ett reseföretag har betalat mig fruktansvärt mycket för att åka dit. Vid flera tillfällen försökte jag förklara för chefen på reseföretaget att jag är opålitlig, lömsk och kan komma att skriva någonting väldigt negativt. 

-För min integritet går inte att köpas, ljög jag och hoppades att han därmed skulle höja mitt arvode. 

-Det är en risk vi är villiga att ta. All publicitet är bra publicitet, svarade han entusiastiskt och okunnigt.

Jag hade skrivit i stort sett hela artikeln redan innan jag åkte, för jag visste vad som skulle komma. Eftersom jag inte rest en all-inclusive charterresa på säkert 30 år skulle någon kanske kalla det för förutfattade meningar, själv såg jag det mer som gudomlig intuition. Jag öppnade starkt och beskrev hur den svenska modellen imploderade i samma ögonblick som folk nådde Arlanda. Hur kopiösa mängder sprit dracks på ren trots redan klockan nio på morgonen. Traditionell klädsel hade helt ersatts av foppatofflor och träningsbyxor/tights. Och den svenska blygseln, ödmjukheten och konfliktundvikande, lämnades på långtidsparkeringen i bilens handskfack. Så långt stämde det mesta, men ju närmre resmålet jag kom, desto glesare blev det med folk som stämde in på den bilden. Transferbussen avfolkades för varje stopp och till slut var det bara jag och ett tjog människor som senare visade sig vara Triathlonatleter. 

Playitas visade sig vara en anläggning dit människor på olika idrottsliga nivåer åkte för att träna och finslipa formen inför stora mästerskap. Med olympisk pool, storslaget gym och ett hav av olika lärarledda pass, möjlighet till golf, cykling, dykning, volleyboll och vattensport. Flera landslag har varit här och alla måltider i buffén dignade av nyttiga alternativ. Ingen drack alkohol till frukost eller lunch. Förbluffande! När de inte befann sig till havs eller uppe i bergen med sina blyvästar, låg de under tystnad på solstolarna likt grekiska gudar. Bläddrandes i tidningar om cyklar, kost eller träning som om det vore helig skrift. Jag hatade dem på en instinktiv nivå. Delvis för att jag skulle tvingas skriva om hela min artikel, men mest därför att de svikit den svenska charterlivsstilen och valt en präktig, pretentiös hälsoprofil med en nivå av underhudsfett som bara överträffades av hajens.

Så jag bestämde mig för att bli korsriddaren som hissade den svenska flaggan till toppen igen. Jag köpte opium från Marrakech av en tonåring på stranden och inhandlade en majspipa, som jag sen täljde ut den gamle simlegenden Mark Spitz huvud i. Jag promenerade ner till den olympiska poolen iförd snortajta badbyxor, rökrock och en biljardkö. Stillsamt studerade jag människornas fåfänga försök att stoppa tidens gång. Till slut lät jag biljardkön dramatiskt falla, som Chekhov, och klev sen ner i poolen med pipan i munnen. Mark Spitz visade vägen i 50-metersbassängen, med huvudet precis ovanför vattenytan. Opiumet hade haft sin effekt och det kändes som om jag simmade i Jello, men det kan också berott på rökrocken som svävade likt en purpurröd manet efter min kropp. Kaoset var ett faktum, kanske delvis för att jag simmade mot strömmen och det svenska simlandslaget. Alla människor lämnade poolen och skrek åt mig från poolkanten på svenska, spanska och tyska - språket som konstruerats för att ge order. Jag puffade på i majestätiskt lugn, fullföljde mina 50 meter och simmade sen självmant mot trappan under glåpord och hot. Jag stannade till i klivet på metalltrappan, liksom för en stunds reflektion. I själva verket tömde jag blåsan, grundligt och avkopplat. Sen skred jag uppför trappan och mötte folkmassans vrede med ett urskuldande leende.

-Om ni undrar varför poolen doftar sparris, så är det bara lilla jag, sa jag och gick genom folkhavet som delades för varje steg. Som Moses. Jag hade också ett uppdrag, att rädda den svenska charterturismens ansikte. Och frågan är om det inte är precis det jag gjort.