Conny Väst med skrivkramp.

Kanye Wests managementbolag tog kontakt med mig och undrade om jag kunde träffa stjärnan själv och prata lite om ett problem som dykt upp. Jag hade ingen lust alls och avböjde. Senare samma vecka stod Kanye överraskande utanför mitt kontor med en påse kardemummabullar, då hade jag inte hjärta att stänga dörren. Efter lite kallprat om det svenska vädret, musikundret och hur gott kaffet var, kom han äntligen till saken. 

-Skrivkramp, är det något du haft? undrade han med bullrester i sitt välansade skägg. Jag skakade på huvudet och då berättade han om hur han fastnat lite i sitt textskapande och undrade om jag skulle kunna tänka mig att skriva åt honom. Jag ryckte på axlarna och sa som det var, att jag inte lyssnar på HipHop

-Min musikaliska hemvist är huvudsakligen valsång och tibetanska klockspel. Jag fascineras av ljud som bara utrotningshotade varelser kan ge ifrån sig, sa jag med en stor bit bulle i munnen.

Kanye fick någonting tomt i blicken innan han fann sig och berättade vidare om hur han alltid sökt inspiration från sin vardag. Hans erfarenheter och drömmar har alltid försett honom med stoff till sin konst. 

-Livet självt, avslutade han och förenade pretentiöst fingertopparna mot varandra. Jag nickade intresserat, fast jag egentligen bara ville avsluta mötet.

-Men nu efter sista plattan, känns det tomt, som om jag inte har någonting mer att säga. 

Jag suckade djupt och sa att jag kunde tänka mig att lyssna på hans musik, förutsatt att han betalade för tiden jag la ner. Så kom det sig alltså att jag ägnade påskhelgen åt att begrunda Jesus på korset och bekanta mig med Kanyes’ alla låtar med textspåret påslaget i Spotify. Jag måste vara lättledd, för lagom till middagen på långfredagen daskade jag min fru regelmässigt på stjärten och kallade henne för ”min hora”. Jag pladdrade oavbrutet om mitt könsorgan som världens åttonde underverk och tyckte att det borde hamna på Unescos Världsarvslista. När mina döttrar dök upp kommenterade jag enbart deras utseende och refererade till dem som ”bitches”. Vid påskdagen var jag så inspirerad av musiken att det inte bara var grannskapets påskkärringar som knackade på dörren, utan även en skilsmässa och två döttrar som ville annullera mitt faderskap. Jag ringde upp Kanye, eller Conny som jag föredrar att kalla honom, på Skype. Jag sa som det var, att jag inte alls upplevde att hans textförfattande stagnerat. Tvärtom tyckte jag att han utvecklats. 

-Tycker du? sa han och sken upp.

-Oh ja. Från en ömklig, smygrunkare i ett pojkrum som nödrimmar och drömmer om att få ligga med världens alla brudar, till en fullvuxen, nödrimmande kvinnohatare i full blom.

Connys leende stelnade lite.

-Det är inte ett textproblem du brottas med, sa jag och avslutade samtalet.

Allt som gått förlorat.

Plötsligt upptäcker jag att alla mina foton från 2013 försvunnit från min dator. De finns inte ens på min backup som går ända till 2013, vilket gör det hela än mer besynnerligt. Jag sitter och stirrar bedrövat in i bildbehandlingsprogrammet och ser bara grå rutor där bilderna ur mitt liv tidigare fanns. Markeringarna där jag flaggat om bilden varit bra är kvar. Det går till och med att se vilka jag beskurit, processat och färgkorrigerat.

Jag försöker se de försvunna bilderna framför mig, men ingenting kommer och nu känns det som om en del av mitt liv skurits bort. Kanske tänker jag mer på 2013 nu när alla bildbevis försvunnit? Som ett magiskt år, fullt av avgörande händelser, resor och ett år då min fotografiska förmåga peakade. Tankarna upptar all min vakna tid och jag har börjat gå igenom både kalender och mail för att försöka återskapa vad jag gjorde det året. Sommaren i Zoagli, veckan i Brooklyn. Då dyker de obetalbara bilderna upp i mitt huvud igen. Jag minns de jag var extra nöjd med, de som jag tänkte printa en regnig dag. Ångesten är outhärdlig, så jag dricker ett dricksglas med 80% Strohrom och röker en Pall Mall ner till filtret under köksfläkten. Det droppar stekos i mitt hår och jag tänker på Vivian Maier, hon som fotograferade storslagna bilder i ett helt liv och stoppade negativen i resväskor utan att titta på dem själv. Jag känner ett starkt släktskap till henne, trots att hon uppenbarligen hade en mer avkopplad relation till sina bilder.

I ett svagt ögonblick utvecklar jag en konspirationsteori, där några bestämt sig för att systematiskt beröva mig mina minnen. Motivet är oklart, men eftersom det är en konspirationsteori kan jag tryggt lämna logiken därhän. Efter en stund samlar jag mig och tänker mer rationellt igen. Öppet anklagar jag min fru och mina barn för att ha orsakat denna gigantiska lucka i mitt liv. 

-Jag är inte främmande för att det kan vara av misstag, men kan inte utesluta att det är medveten ondska från er sida. Ett sätt att driva mig till vansinne genom att sakta men säkert beröva mig mina vackraste minnen, säger jag och pekar anklagande med den glödande fimpen.

Senare står jag uppe på vinden iförd endast kalsonger och försvarets vinterrock och rafsar igenom gamla flyttlådor i hopp om att hitta en gammal hårddisk med de förlorade delarna av mitt liv. Det enda jag hittar är en julbock som det bor möss i och en midjekort kavaj från 1984. Jag skriker mot vindstrappan till min familj.

-Ni har amputerat en del av mig! Är ni nöjda nu?

Jag hör hur luckan till vinden stängs underifrån och sen släcks belysningen. Jag famlar i beckmörkret och ångrar allt. Speciellt Strohrommen och cigaretten.

Kramhelvetet.

När gick vi ifrån lite stela men professionella möten som inleddes och avslutades med handslag - till att kramas? Och viktigast av allt, när slutade det att kännas otvunget, sympatiskt och förvandlas till ett socialt ok? Det här är inte längre bara en isolerad problemställning för oss i media- och underhållningsbranschen, men jag vet att jag är en del av problemet. Jag har inte bara deltagit i kramandet, jag har ibland även varit initiativtagare. Som när jag kramade min personliga bankman sist. Det var fel på så många nivåer och då har jag inte ens hunnit berätta att han är 1.60 lång. Hur jag tornade mig över honom och skymtade hans skrämda kaninblick när mina armar omslöt honom. Och istället för att känna in hans obehag och byta till en hård dunk i ryggen, höll jag om honom lite för hårt, alldeles för länge. Jag lämnade banken med en inre bild av min personliga bankman sittandes i duschen i full kostym med kallt vatten strilande över kroppen. Ingen bild jag är stolt över.

Men det kan inte bara vara jag som ibland känner att kramen i yrkeslivet kan vara ett steg som komplicerar relationen? Att det kan skapa tvångstankar kring om man ska kramas både när man ses och när man skiljs? En utebliven kram blir plötsligt en aggressionshandling, en förolämpning. Det finns liksom ingen väg tillbaka från kramen. Till slut tvingas vi kanske omfamna varandra trots att mötet huvudsakligen bjöd på hot, förolämpningar och dåligt kaffe. Däremot finns risk för en eskalerande väg framåt: Den franska omfamningen med tillhörande blöta kindpussar. Ett helvete där du aldrig vet vilken kind de tänker börja med och därför tvingas försöka läsa deras vinblöta läppar som närmar sig. Likt en hockeymålvakt tolkar du minsta ögonrörelse och nackvridning reptilsnabbt för att sen oundvikligen gå åt fel håll och hamna slemhinna mot slemhinna. En handling som kan missuppfattas. Och skulle du mot förmodan gå mot rätt kind så vet du aldrig om de tänker pussa två gånger på varje sida eller kanske till och med avsluta på ett ojämnt tal.

-Jag dömer dig till livstids fängelse. En kram på det?

Är det verkligen hit vi vill? 

Ge bajsnödigheten ett nytt ansikte.

På pappret är nya restaurang Mother öppnad helt med mig i åtanke. Jag har tidigare redogjort för min avsky för ställen där servitörerna oprovocerat ger detaljerade beskrivningar av var deras mat växt upp och under vilka villkor. I mina ögon en ren skenmanöver för att kunna ta hutlöst betalt för en rödbeta skuren till små kuber som staplats på höjden vilandes i något djävla skum och fragment av vasstrån som dekoration. Eller sköna servitörer på söderkrogar som faller ner på huk bredvid mig och förtroligt undrar vilken sorts mat jag tycker om. Och värst av allt, ställen där servitörerna tror att de är en del av den coola inredningen och infinner sig för beställning, servering och betalning med samma entusiasm som jag själv har när jag ska göra rent golvbrunnen i duschen. Så det är med positiva förväntningar jag besöker Mother i helgen. Ett nytt koncept där läsplattor nedsänkta i bordsskivorna ska ersätta tröttsam mänsklig kontakt. 

Vi får en karta över lokalen när vi anländer så att vi kan orientera oss till vårt bord. Vi har bokat ett bord för sex personer, men får ett för åtta. Jag ser en svartklädd kille och påtalar misstaget. Han säger att han ska se vad han kan göra och återvänder inom kort och säger att det inte går att åtgärda. Sen börjar försöken att beställa. Någon läsplatta är helt död, en annan visar inte upp hela menyn och det hela löper inte så smidigt som man kunde önska. Jag noterar också att hela restaurangen fullkomligt myllrar av små servitriser som vilset skrider omkring med beställningar och små lappar i händerna. Det borde vara idiotsäkert eftersom siffrorna på lapparna korresponderar till siffrorna på vårt bord. Men det är det inte. Otaliga gånger stannar olika tjejer med någonting herointomt i blicken och undrar om vi beställt saker som vi inte beställt. Plötsligt placeras en flaska vin på bordet, okommenterat och utan att någon ens får provsmaka. När den svartklädda killen passerar och frågar om allt är bra, så säger jag att det känns rätt rörigt.

-Hur då? undrar han. 

-Ja, mat och dryck kommer inte synkroniserat till vårt bord och ingen i personalen verkar riktigt veta vart de är på väg, säger jag på ett vänligt sätt. 

-Det här är ett helt nytt koncept, börjar han. Vi måste tro på det till 100% även om allt inte är perfekt ännu. Vi har kunder som kommer hit flera gånger i veckan och älskar det, sen har vi andra som inte greppar det och inte återvänder. 

Jag tittar på honom och undrar om det var det här jag längtade efter? En restaurang med en helt ny nivå av bajsnödighet, där idén om ”konceptet” skulle vara större än kundens upplevelse.

-Steve Jobs var också väldigt ifrågasatt i början och tvingades till och med att sluta på Apple i ett skede. Sen tog de tillbaka honom och se var Apple är idag, fyller han plötslig på.

Jag skrattar och inser först när jag möter hans blick att han tror att han sagt något djupsinnigt. Plötsligt saknar jag den övertatuerade söderkisen som trots allt intresserar sig för mig. Jag längtar efter en lyrisk föreläsning om råvarornas härkomst och att få bli nonchalerad en hel kväll och sen ändå ge dricks.

Så hur var maten på Mother? Ärligt talat så minns jag inte det. Jag var så upptagen med att memorera hela upplevelsen för den här bloggen. Sen döpte jag om krogen också: Motherfucker.

Bygglovens poesi.

Jag har en riktigt skitdag och sitter med händerna ovanför tangentbordet och blickar på det tomma dokumentet. Markören blinkar högst upp i vänstra hörnet där storslagen text liksom ska välla fram av egen kraft. Nu är det mer likt en fyr i natten som markerar grynnor och olyckor i alla riktningar. Dagens ambitionsnivå var annars hög. Planen var att skriva en gripande skildring på en förhöjd verklighetsnivå men som ändå skulle lyckas slå an något fundamentalt hos de stora massorna. Alternativt en fruktansvärt rolig berättelse med en humor som skulle träffa en utvald grupp av människor som en akupunkturnål rakt in i en nervknut. Och förlösa skrattet lika spontant som en magsjukdom från Thailand. 

Efter ett antal dubbla espresso och en sortering av hemmets hav av ensamstående strumpor (snubblande likt spelet Memory) slår jag mig ner vid datorn igen. Jag kommer då på att jag kan fly ännu en stund genom att anmäla ett fuskbygge hos Norrtälje kommun. En granne har nämligen byggt en sjöbod och en brygga på en tomt i skärgården som jag och mina systrar ärvt. En tomt som varit ett grönområde i snart ett halvt sekel och därför omöjligt för oss att få bygglov på själva. Men min granne fick bygglov redan 1999 utan att vi ens informerades. Så jag fyller i det angivna dokumentet och beskriver allt så sakligt och objektivt som jag kan. Jag anstränger mig till och med för att skriva lite mer formellt och tråkigt, eftersom jag utgår ifrån att stora humorister sällan hamnar på Byggnadsnämnden. När jag precis skrivit klart och bifogat bilagan i mailet, läser jag igenom allt en gång till. En känsla av skam sköljer över mig och jag inser att jag angripit problemet helt felaktigt. Dokumentet raderas och jag skriver istället en lyrisk bygglovsansökan. Jag beskriver min barndoms somrar på Söderöra, när det fortfarande fanns fiskargubbar på ön, hur Farbror Westerman kom i sin fiskebåt och hämtade upp oss på Bromskär efter en bilresa där pappa och mamma rökt röda Commerce utan filter hela resan. Hur farfars far förvärvade några landplättar som han ville skulle föras vidare så att kommande generation skulle få tjära roddbåten, springa barfota på ohyvlade bryggor med bildäck som stötdämpning, vittja näten på Svartlögafjärden och dansa runt midsommarstången på ängen. 

Jag öppnar hela mitt hjärta och blottar ett barns längtan efter kontinuitet och sammanhang. Avslutningsvis skriver jag lite mer formellt att jag härmed ansöker om bygglov på min grannes tomt. ”Om han får bygga på min tomt är det ju rimligt att jag får bygga på hans”, avslutar jag och känner mig rätt nöjd över att jag återfunnit en litterär nivå. Frågan är nu bara om Dadaismen rår på en korrupt kommun?

Dickpics.

Ni vet fenomenet där man ger bort något som egentligen handlar om vad man själv tycker om. Som när min mamma gav mig ett par kycklinggula gabardinbyxor när jag fyllde 12, eftersom hon tyckte att män i färgglada byxor var så läckert. Eller när min kompis gav sin fru en pizza-slicer i bröllopspresent. Två exempel på fenomenet i sin lindrigaste form. Det är lätt hänt, vi har alla varit där.

Men när män lägger upp sin penis som profilbild på vissa dejtingsajter eller uppvaktande skickar samma bild till vilt främmande tjejer, då tätnar mystiken. Visst, det kan inte uteslutas att det finns kvinnor som känner sig sedda och smickrade av att få ta del en så pass utlämnande bild från en helt okänd människa, men jag inbillar mig att de är lätt räknade. Det som fascinerar mig så enormt är sändarens perspektiv. Vad går igenom ett ensamt manshuvud innan han slutligen kommer fram till att den bästa lösningen är att sprida just den här bilden av sig själv? Vad är det för förhoppningar som hoppar jämfota av entusiasm i hans frontallob?

Jag begriper att han inte valde mellan en blombukett, en romantisk promenad på Djurgården eller ett charmigt textmeddelande. Det här är ju en bild som snabbt ska leda till sex, punkt slut. Inget ont i det. Men hur kommer han fram till att en isolerad bild av hans kön ska leda till det? För att han helt glömt bort grundkursen i kommunikation. Han utgår bara ifrån sig själv och har helt glömt bort mottagaren. Den här typen av man drömmer om att en vilt främmande kvinna (eller man) skickar en sån bild till honom. Jag är tyvärr inte kompetent nog att ens försöka förklara det. Kontentan är i alla fall att han drar ner byxorna, leker lite med sig själv för att eliminera den värsta diskbänksrealismen och sen tar en bild ur en smickrande vinkel. Troligen räcker väl bara tanken på att skicka bilden för att skapa någon sorts diffus resning. Vilket väl är själva definitionen av en blottare, när jag tänker på det?

Så, dela nu upp er i smågruppen och diskutera dickpics resten av arbetsdagen. Inboxa gärna alternativa förklaringsmodeller så bokar jag upp Kulturhuset för en hearing i vår. Underlivsbilder mottages tacksamt.

Dalai Lamas depression.

Jag var i Indien i förra veckan och hälsade på Dalai Lama. Hans stab var bekymrad och hade bett mig komma för flera månader sedan, men jag var upptagen med att skriva klart ett filmmanus just då och sköt på vårt möte. Munkarna som mötte mig sa att han var deprimerad, något jag hade mycket svårt att föreställa mig.

Dalai, eller Dalle som jag kallar honom, tog emot mig i sitt vardagsrum. Han satt nedsjunken i en soffa och var sig inte alls lik. Hans blick var håglös och av hans världsberömda värme och kvittrande skratt fanns inte ett spår.

-Varför tog det sån tid? undrade han och släppte sin John Silver utan filter ner i ölburken. 

-Jag kom så fort jag kunde, svarade jag och slog mig ner bredvid honom. Han hade säkert sju dagars skäggstubb och hans annars så renrakade huvud såg ut som en sliten gammal tennisboll med några slumpmässiga hårtuffsar.

-Hur är det med dig egentligen? frågade jag och klappade honom lite manligt på knät.

-Jag får inte ihop livspusslet? svarade han uppgivet.

-Livspusslet? Du har ju inga barn med vattkoppor, amorteringar, vidriga arbetstider eller chefer som driver dig till vansinne. 

-Jag känner mig i alla fall sjukt stressad över en massa saker, svarade han irriterat och tände en ny cigg.

-Du är ju Dalai Lama, du ska ju stå över allt sånt och vägleda och inspirera oss andra hopplösa medelmåttor, svarade jag upprört.

-Just nu känner jag mig djävligt trött på att vara den här positiva symbolen som aldrig får ligga och som sprider hopp och platta aforismer omkring sig som smågodis. 

-Men du är ju hoppet för fruktansvärt många människor, tänk på det.

-Vad hjälper det mot ångest, sömnsvårigheter och en konstant känsla av rastlöshet.

-Mediterar du inte längre? undrade jag lite oroligt.

-Vad är vitsen med att sitta och dumrabbla ett påhittat mantra? Jag tycker att hela mitt liv känns meningslöst. Och den här pacifisktiska stilen jag kört mot kineserna i 60 år har ju varit helt verkningslös.. 

-Nu är du väldigt hård mot dig själv..

-Det är ju sant. Att några Hollywoodskådisar och lite politiker vill träffa mig och ta en selfie har inte gett ett dugg. Sociala media är så sjukt överskattade.

-Jag har aldrig hört dig låta såhär, sa jag och tog ifrån honom cigarretten som förvandlats till en lång pelare av aska i hans hand.

-Våld är det är det enda jag inte prövat på. 

-Larva dig inte nu. Buddhism är väl inte förenligt med våld? sa jag och tittade bekymrat på honom.

-Vi måste väl hänga med vår tid och anpassa oss, eller hur? Titta på IS vad de får mycket gjort jämfört med oss. 

-Men snälla Dalle, det är ju en rabiat terroristorganisation.

-Varför inte? Jag är trött på att vara from och fredlig och konsekvent bli överkörd. Tror du att jag kan få kärnstridsspetsar av Ryssland? Då skulle det hända grejer...

Jag tittade bekymrat på honom samtidigt som han maniskt pladdrade på.

-...jag borde fattat tidigare att ett folk som äter hundar skiter fullkomligt i om de får dålig PR, de tänker aldrig släppa greppet om Tibet…

Jag avbröt honom och frågade vad jag skulle kunna göra för att hjälpa honom, då sken han upp och fick någonting hoppfullt i blicken. 

-Berätta om ditt senaste filmmanus för mig, det brukar alltid få mig på så gott humör, sa han och kröp upp i soffan med förväntansfull blick.

Eftersom man inte säger nej till Dalai Lama drog jag de övergripande dragen.

-Filmen handlar om en olycklig man som försöker ta livet av sig genom att kasta sig framför ett tåg, men han landar olyckligt och förlorar bara sina armar och ben. Nåja, sen dör han i slutet av filmen när han precis träffat sitt livs kärlek. 

Dalai Lama tittade bedrövat på mig och bakom glasögonen hade stora tårar börjat rinna nedför hans kinder.

-Det är en komedi, förklarade jag.