Är vi ätbara?

Jag låg och stirrade upp i sovrumstaket under en av de månljusa nätterna. Ljudet av frostbitna, rasslande trädkronor utanför fönstret blandades med ugglornas märkliga kuttrande. Mina tankar rörde sig likt trögrörliga skuggfigurer och spelade upp ointressanta scener om och om igen, tills ett egendomligt sken sipprade in mellan fönsterfodret och gardinerna. Jag gick upp, gläntade på gardinen och stirrade rakt in i ett gigantiskt ögonpar på andra sidan. Sen svartnade det. När jag öppnade ögonen igen befann jag mig ombord på en stålblank farkost vid ett bord, omgiven av fem utomjordingar som studerade mig med stora tefatsögon.

En av varelserna, som hade en ovanligt ful ring på en av sina fyrfingrade händer, började prata med mig på en felfri svenska med tydlig dialekt från Dalarna.

-Ja, varmt välkommen ska du vara Anders, sa varelsen och knuffade fram fram en napp, en flaska bananlikör och en ask med Sobril över bordet. Jag tittade frågande på dem och sen på varelsen med ringen.

-Vi har förstått att det här är sånt ni använder för att lugna ner er. 

-Behöver jag lugna ner mig? frågade jag och sökte oroligt med blicken efter penetrerande föremål och operationsredskap.

Varelsen gjorde en gest med sin marsipanliknande kropp, kanske en axelryckning.

-Vad tänker ni göra med mig?

-Vi behöver din hjälp att förstå en sak bara.

Jag andades ut och förde ihop handflatorna till en Buddistisk hälsning, som annars bara pretentiösa musiker och skådespelare gör.

-Smickrande, tack. Så det är alltså som jag alltid trott? Jag är den enda vettiga människan på planeten?

-Inte alls, vi valde ditt hus helt slumpmässigt.

Jag skrattade till lite nervöst, men tystande snart eftersom ingen annan verkade road.

-Vi har lite svårt att avgöra om vi kan betrakta människor som mat eller inte? sa varelsen och blinkade för första gången sedan samtalets start och snurrade lite olycksbådande på sin ring.

-Mat? svarade jag och kände hur en svag svettning bröt ut.

-Ni har ju själva kommit fram till att de flesta andra djurarter inte har något högre medvetande och därför bestämt att det är okej att döda och äta upp dem. Och vi är ju så enormt mycket mer högstående än er.

-Jag tror inte att jag är någon smakmässig upplevelse, lite som en träig gammelgädda, svarade jag febrigt och bestämde mig för att ta en slurk av bananlikören.

-Som kyckling har vi hört, fortsatte varelsen.

-Min erfarenhet av människokött är väldigt begränsad, huvudsakligen lite nagelband under tonåren, så jag är inget sanningsvittne i den frågan.

-Det finns ju alltid Piffi Allkrydda, svarade varelsen och gjorde något med sin näsa/mun som jag tolkade som ett leende.

-Du överskattar den kryddans förmåga, svarade jag och svalde ner en Sobril med en rejäl klunk bananlikör, samtidigt som jag febrilt försökte hitta ett nytt perspektiv som skulle rädda människorasen från att wokas i en hopplös krydda från landets skolkök.

-Jag tror att ni saknar perspektiv, ni ser det för enkelspårigt.

-Så upplys oss, sa varelsen och trummade med fingrarna på bordsskivan.

-Ta myror i en myrstack. Var för sig kan de te sig som små hopplösa insekter utan mening eller mål, men i stora grupperingar är de kapabla till oerhört medvetna och komplexa konstruktioner. 

-Helheten är större är delarna, sa varelsen lite uttråkat.

-Exakt. Men en gång studerade jag en en myra som försökte knuffa in en död myra i ett hål i stacken. Det funkade inte så han backade in i hålet själv och drog sen in den döda kompisen efter sig istället. Om inte det säger något om individuella myrors medvetande så vet inte jag vad?

-Du menar att myran har någon sorts intelligens?

-Precis. Och om insekter har det, så kan du ju lägga ihop ett och ett, sa jag lite triumferande.

-Skulle du släpa in ett människolik i ditt hem och hävda att det vittnade om din intelligens?

-Nu missförstår du mig medvetet…

-Inte alls. Du bekräftar det vi visste. Enskilda människor kan vara dugliga och kapabla, men i grupp är ni fullkomligt imbecilla och ätbara. Speciellt den manliga delen av er.

Varelsen gjorde en gest mot de andra i farkosten som raskt fiskade fram en stor wokpanna och ett antal matlagningsredskap. Jag satte nappen i munnen och kände samtidigt hur allkryddan strösslades som ett lätt snöfall över min kropp. Oljan började fräsa i woka och ändå kände jag mig så märkligt lugn.

Ollad och bestulen.

Kontoret där jag hyr in mig är så fullt av sympatiska människor att jag börjat ompröva min lite lätt cyniska syn på mänskligheten. Det märks delvis genom att jag försöker vara social och rolig gentemot kontorsgrannar. Jag är tyvärr inte så receptiv att jag noterar hur tråkigt de tycker att det är, så jag fortsätter och återger även mina drömmar på en kuslig detaljnivå. 

Ett annat säkert trygghetstecken är att jag slutat låsa dörren till mitt arbetsrum. Nästa naturliga steg efter det är att jag sitter på toaletten med öppen dörr, men det ser tyvärr inte ut att hända inom en överskådlig framtid. För när jag återvände efter en lunch på stan häromdagen, så var min dator stulen. Prydligt lösgjord från nätverkssladd och nätanslutning. Fodralet låg kvar och den lilla portabla hårddisken vilade på bordet. Någon hade tagit sig in i fastigheten, flanerat omkring och plockat på sig min och några andra bärbara datorer och sen obekymrat gått ut. Det värsta var naturligtvis att jag inte gjort backup. Någonsin. Jag har alltid häcklat kollegor och vänner som febrigt gör back-up som nervösa posörer, människor besatta av sig egen person, fixerade vid någon löjlig idé att eftervärlden ska gå igenom deras hopplösa powerpoints, semesterbilder, mail etc och hitta något som klassas som odödlig konst. Nu var jag inte lika kaxig längre. Åtta år av mitt magiska tänkande var antagligen okänsligt raderat i samma ögonblick som min dator färdades på färjan mot valfri baltisk stat. Fyra romaner i nivå med Solanas, Bukowskij och Virginia Wolf och människan som skriver Bamse. Nio film- och tv-manus i olika genres. Action, drama, komedi och en politiskt korrekt, bidragsfinansierad, svensk långfilm.

Jag polisanmälde naturligtvis saken och blev väldigt glatt förvånad när en småtjock farbror dök upp dagen efter och visade upp sitt polis-leg. Jag beskrev förloppet korrekt, militärt, manligt. 

-Jag gick på lunch, kom tillbaka, datorn borta. 

Han nickade samtidigt som han satte på sig ett par latexhandskar. Jag backade instinktivt mot ena väggen, han tittade lite kryptisk på mig samtidigt som han tog fram en borste och en liten bälg i plast.

-Jag ska kolla efter fingeravtryck, sa han och puffade ut ett lila pulver på mitt skrivbord som han sen borstade ut. Efter ett tag tittade han upp och frågade om jag brukade ha skrivbordet täckt av plommon.

-Aldrig, svarade jag.

-Nehe, då är det som jag trodde, du har du blivit ollad.

-Ollad?

-Ja, tjuven har systematiskt tryckt sin könsorgan över hela din arbetsplats, svarade polisen avmätt.

-Jag vet vad det är, men varför skulle en tjuv göra det?

-Svårt att säga. En sorts manligt revirbeteende, väldigt vanligt numera, jag ser det överallt.

-Det är ju inte klokt, helt sjukt. Som ett djur, sa jag upprört.

-Ta det inte så personligt, sa polisen och tog av sig latexhandsken.

-Hur skulle jag annars ta det tycker du?

Han ryckte på axlarna.

-Men om det nu är så vanligt som du säger, betyder det att ni byggt upp en databas över ollon?

-Nej, det finns inga unika, signifikanta drag på ollon, lite sorgligt på sätt och vis, svarade han tankfullt.

Jag bestämde mig för att inte ge mig in i den diskussionen och eskorterade honom ut. Sen beställde jag en ny dator och hämtade en universalspray för rengöring och skrubbade kontoret maniskt. Samtidigt bestämde jag mig för att återgå till mitt normalläge igen, att aldrig mer tro gott om andra människor.

Lönebesked och integritet?

En som fick ihop den knepiga ekvationen att både tjäna bra med pengar och jobba med någonting som kändes meningsfullt är Johan af Donner. Han jobbade för Cancerfonden och sen Röda Korset där han systematiskt förskingrade svenska folkets generositet tills han åkte fast och hamnade i fängelse. Kanske inte en optimal förebild, men en bra symbol för något som många verkar brottas med. 

Jag har tillbringat otaliga möten och middagar med människor som beklagar sig och säger att de skulle vilja jobba med någonting som känns viktigt. Jag är tyvärr helt fel person att öppna upp sig för när det gäller den här frågan. 

-Vad är det som stoppar dig? är meningen jag oftast avbryter med.

Kanske fick jag en överdos under mina år i reklambranschen där nästan alla gick runt med dåligt samvete över vad de sysslade med. Enda gången kollegor fick lite glöd i blicken var när det dök upp en uppdragsgivare som höll på med välgörenhet eller något annat ”viktigt”. Då var de till och med beredda att sälja ut sitt yrkeskunnande gratis, eftersom det kunde uppfattas som empatilöst att ta betalt. Det här sanktionerades också av ledningen i byråerna, eftersom såna uppdrag ofta ledde till priser i reklamtävlingar. Huvudsakligen därför att juryn bestod av branschfolk som inte heller klarade av att separera sitt eget dåliga samvete från en professionell bedömning. Och hela det här fenomenet har naturligtvis runnit ned i skolorna som utbildar nästa generation av kommunikatörer. När de får uppgifter från uppdragsgivare som finns i verkligheten, så slåss de om dem som är allt annat än kommersiella. 

Jag hyllar idén att vara kritisk och ifrågasättande kring vilka företag man väljer att hjälpa. Men om du har problem med marknadsekonomi och sambandet mellan ett väl fungerande näringsliv som finansierar landets välfärd, då är du i fel bransch. Då borde du vara kritisk och ifrågasättande kring ditt eget yrkesval istället. 90% av uppdragen kommer att vara för företag som producerar varor eller tjänster. Om du inte kan motivera dig att hjälpa ett företag som t ex säljer en handtvål eller en buttplug och som skapar hundratals arbetstillfällen - då har du valt fel yrke. Stannar du kvar trots det, så är det bara för att lönechecken uppenbarligen känns meningsfull.

Och då är du inte mycket bättre än Johan af Donner.

Den kreativa processen.

Jag borde skriva någonting roligt. Folk behöver någonting annat att tänka på efter helgens vansinnesdåd i Paris. Men orden kommer inte med samma självklarhet just nu. De står och gömmer sig som småbarn bakom en huskropp i Gamla Stan och vägrar att visa sig trots att jag ropar på dem.

Jag går och köper lösgodis i hopp om att kunna locka fram dem, men då skriker ett av orden att ”de inte tar emot godis av främmande farbröder!” Jag blir naturligtvis rasande och ropar tillbaka att jag är deras vän, utan mig skulle de spridas vårdslöst av någon annan idiot som inte älskar dem på samma sätt som jag gör. Någon med märkliga åsikter och som vill utnyttja dem för att påverka människor till att tycka illa om varandra.

Jag möts av deras kollektiva tystnad, vilket jag misstolkar som att de fått något att tänka på. Efter ännu en halvtimmes väntande inser jag att de inte tagit till sig ett dugg och går därför och köper en flaska starkvinsglögg som jag tömmer på stående fot. Då kliver alla orden helt plötsligt fram och flockas runt mig. Visserligen i en helt osammanhängande ordning och med ett uttal som kräver fonetisk skrift för att bli begripliga. Jag driver dem som en vallhund in mot entrén, uppför trapporna för att slutligen placera allihopa i mitt rum och stänga dörren.

Nu står de där och tittar uppfordrande på mig samtidigt som jag svajar framför datorn med en klistrig känsla i munnen. Jag väntar på en inspiration som tyvärr verkar vara på tjänsteresa, det enda som mitt huvud ger ifrån sig är ett dovt fläktljud. ”Hur ska jag få någonting gjort idag tänker ni?” sluddrar jag strängt mot orden och har problem att fästa blicken. ”Ni kan ju för fan inte leka kollektivanslutna när mänskligheten behöver hopp och framtidstro” säger jag strängt och andas tungt genom näsan. I samma ögonblick kommer en perfekt liten rad upp i mitt medvetande. ”Jag tror att jag måste kräkas”. Tyvärr hinner jag inte skriva ned den, eftersom jag prioriterar att hinna till toaletten istället.

Navelskådandet.

Jag och Lars Norén brukar ses över en espresso en gång om året. Vi pratar om vår ackumulerade ångest. Lars brukar borsta bort lite bullrester från sin svarta t-shirt innan han startar samtalet. Han har alltid fruktansvärt ont i själen och beskriver sitt vidöppna ”ingångssår”, urkällan till allt hans skapande som förföljer honom varje sekund av hans liv.

-Därför ska alla mina scenrepliker levereras för att åsamka maximal skada hos mottagaren, avslutar Lars efter 55 minuter och äter upp resten av sin Kalsbaderbulle. 

Sen är det min tur och då känns mina bekymmer alltid lite platta och ointressanta i jämförelse. Jag vet att det inte är en tävling men fiskar ändå desperat i min hjärna efter händelser i mitt förflutna som fortfarande torterar mig och tvingar mig till spektakulär självmedicinering och ett batteri av terapiformer. Lögn är ett starkt ord, låt oss kalla det för att jag jamsar med istället. (Och samtidigt genomför ett genrep för att kunna bli sommarpratare på P1.) Med vattnig blick återger jag min svåra förlossning där jag kräktes blod så fort jag kom ut. 

-Läkarna misstänkte först ett blödande magsår, men sa sen att jag svalt fostervatten. Men vad vet läkarna om vad jag gått igenom där inne i mörkret? lägger jag till lite teatralt.

Lars kisar illa mot mig, som om min smärta också är hans smärta. Sen nickar han, som ett tecken åt mig att fortsätta. Jag säger att jag lekte mycket med min penis på dagis och blev tillsagd av en fröken, vilket förklarar min komplicerade relation till kvinnor och varför jag är så fruktansvärt otrevlig mot lärare. 

-Min tonårstid går knappt att återge, Lars, allt är bara en enda dimma av thinner, hasch, te och rostisar med mjukost.

Lars frågar vad min psykoanalytiker sagt om mina trauman.

-Åh, jag har gått hos så många. Jag har rotat i min naveln tills knuten löstes upp och öppnade en ny, bottenlös hålighet i min kropp, säger jag och märker hur Lars sluter ögonen och liksom njuter av mina ord.  

Inspirerat fortsätter jag och beskriver målande hur jag hånats på mina arbetsplatser, hunsats av mina uppdragsgivare, men bara tigit och svalt kränkningarna. Hur de ackumulerats som en ansamling av grönt snor i min mage och sen eskalerat till just ett blödande magsår. 

-Samma som jag burit med mig sedan födseln, avslutar jag och märker att tårar runnit nedför mina kinder.

Det är då jag hör Lars dova snarkningar. 

En enkel biljett.

NASA ringer och berättar att de bestämt sig för att skicka den första bemannade farkosten till Mars. Det finns med stor sannolikhet vatten på planeten och därmed grundläggande förutsättningar för liv. De söker en djärv upptäcktsresande som vill ta både sina första och sista steg på den röda planeten. Men som i gengäld kommer att bli historisk. Antagligen få pryda framtida sedlar och mynt, definitivt bli uruselt avbildad på Madame Tussauds och i värsta fall få en ful ACNE-kollektion uppkallad efter sig.

-Vi vill att du åker Anders, avslutar kvinnan med tydlig dialekt från Texas.

Jag är smickrad bortom ord, men fiskar reflexmässigt efter att få höra en lång motivering. Om min fysik, mitt intresse för astronomi, förmåga att arbeta i ensamhet och omtalade skärpa i allt jag företar mig. Men det som kommer är bara ett kallt konstaterande.

-För att ingen kommer att sakna dig, säger hon lite avmätt.

Jag svarar att hon har fel på den punkten. Många kommer att sakna mig och jag nämner min mamma som exempel. Då hör jag hur hon knappar på sin dator i andra änden och sen scrollar sig igenom någon sorts dokument. 

-Jag kan förstås inte kommentera vilka vi intervjuat för att komma fram till dig. Men vad jag kan se här är att din existens bygger på ett p-piller som hade passerat sitt bäst-före datum och därför inte erbjöd något skydd.

-Har min mamma sagt det?

-Det har jag aldrig sagt, det är du som drar slutsatser på egen hand . 

Jag avfärdar hennes antydningar och säger tvärsäkert att min fru och mina barn i alla fall kommer att sakna mig gränslöst om jag reser iväg och aldrig kommer tillbaka. Hon svarar lite torrt att det är lätt att blanda ihop sina egna känslor med andras känslor och att det inte nödvändigtvis samma sak. Då blir jag lite osäker och min självbild vacklar till, ungefär som när jag går i en mörk trappa och tar ett extra steg trots att det inte finns några fler trappsteg.

-Det är inte möjligt att jag är den mest överflödiga människan på planeten? Det måste finnas någon diktator, knarkkung eller matematiklärare som rankar lägre än jag?

-Vi har letat i sex år och hittar ingen mer lämplig än du.

-Har ni frågat Åsa Romson?

-Jo, men hon ville inte, svarar Texaskvinnan lite för snabbt.

-Jaha! Så jag är inte ens den första ni frågar? säger jag upprört.

-Jag kan inte svara på det.

-Det har du ju redan gjort.

-Jag kanske ljög?

Jag tystnar och ser för mitt inre hur jag skjuts ut i rymden för en resa i sex månader till en öde planet där jag blir den absoluta toppen av näringskedjan. Närmsta livskamrater är några frusna vattenmolekyler som kanske inte utgör något större sällskap, men som åtminstone släcker törsten. Ett litet kretslopp i full symbios där vi respekterar och uppskattar varandras olikheter. Jag får tala till punkt och de får passera genom min kropp och återvända igen när jag kissar i rymddräkten.

-Ok, när åker jag? säger jag till slut.

Stå upp, gubbdjävlar!

Lite slarvigt brukar jag säga att alla fotbollssupportrar är känslomässigt handikappade män. Det kanske är lite onyanserat, det finns ju förstås massor av fotbollssupportrar som är fredliga och sympatiska män. Men samtidigt kan väl ingen av oss blunda för att inom väldigt många områden i vår värld är just våldsamma, korkade män en gemensam nämnare?

Det är ju rätt få diktaturer som styrs med järnhand av en kvinna. Få krig startas av kvinnor, få sexuella övergrepp begås av kvinnor och våldet i hem och på gator begås sällan av kvinnor. Kvinnor är klart underrepresenterade som förövare, men överrepresenterade som offer.

Att det är ett gigantiskt problem för kvinnor är ju helt uppenbart, men jag tycker också att det är ett stort problem för mig som man. Jag vill inte bli associerad med Neandertalare. Jag vill inte bli sedd som ett hot när jag möter ensamma kvinnor i elljusspåret.

Kanske är det här förändringen måste ta fart? Vi som lite slarvigt ser oss själva som normala män, måste börja ryta ifrån så att det hörs.

Den här kampen kan vi inte bara lämpa över på våra fruar och döttrar.