Måskungen är född.

Jag hade fel i mitt förra inlägg. Det känns viktigt att kunna erkänna det såhär öppet, jag har läst att det är ett klädsamt drag. Nu var det visserligen inte bara jag som felade, utan även wikipedia och hela den samlade ornitologiska expertisen.

Måsar är inte flyttfåglar som beger sig till Kanarieöarna under vintern. I själva verket kryper de in i björniden och ligger sked med den svenska björnstammen. De lägger sig lager på lager så att björnen ser ut att ha en en gråvit päls på sig. Bara de gula näbbarna, som ligger med en skrämmande symmetri, avslöjar hur det egentligen förhåller sig. Den här korrekta bilden kom till mig i en dröm under siestan, efter en näringsfattig lunch på oliver, kex och antal glas grappa.

Sen när våren anländer och björnarna kravlar sig ut, skakar de av sig sin kappa av måsar. Ja, måsarna har ju förstås dött under idetiden, de är ju inte alls rustade för månader utan mat och dryck.

I min dröm hittade jag en övergiven måsmantel i skogen och tog den på mig. Näbbarna runt halsen bildade en hög, skulpterad krage och genom att kroka i ett måsben och en ovanligt krokig näbb, kunde jag fästa ihop den. Den var varm och vacker som en hermelinpäls och jag speglade mig i en porlande bäck innan jag gick allt djupare in i skogen. Likt en monark i sin kungamantel.

Efter ett tag kom jag fram till en campingplats där ett stort antal människor i foppatofflor flockades runt en engångsgrill och glodde på några flintastekar. De som inte hade burkar med extra stark starköl i händerna, hade kepsar med en bag in box monterad på vardera sida. En med rödvin på ena sidan och en med vitt på andra sidan, sen löpte två slangar in i munnen. De tittade storögt upp mig, eventuellt hjälpte doften av hundratals döda sjöfåglar till att fånga deras uppmärksamhet.

-Vem är du, frågade mannen som var grillansvarig. Hans mage stack ut som en hård boll och det pyrde lite i hans navelhår.

-Jag är Måskungen, svarade jag och bad om en starköl.

Sommarens ljudbild.

Jag sitter på en terass högt upp med utsikt över hela Rapallo. Temperaturen är aldrig under 30 grader och den enda fläkt som erbjuds är min hunds flämtande. En doft av strömming och hundmat.

Kyrkklockorna slår oavbrutet och dånar över dalgången, det känns som om de markerar såväl hel- som halvtimmar och kvartar med mer eller mindre melodiska klockspel. Jag antar, lite fördomsfullt och antagligen felaktigt, att det är döva dvärgar på syra och utan synkroniserade klockor som släpper loss i de tiotal kyrktorn jag ser från min terass. Kyrkans sätt att hålla folket i schack, tänker jag. Att ständigt påminna om skulden, skammen och kollekten.

Kakafonin triggar också någon av stadens hundar att börja yla, vilket inom kort leder till att alla stadens hundar ylar. Jag antar att det är deras ordlösa sätt att klaga och först när klockspelen tar en mikropaus (när dvärgarna kyler ner sig med en starköl och en cigg) så tystnar de som på ett kommando. Och i de här små andrummen av tystnad hörs plötsligt de flabbande fiskmåsarna. En fågelart som väsnas och skriker som fotbollssupportrar. (Antagligen jämlikar rent intellektuellt.) De hör hemma i min barndoms somrar i Stockholms skärgård, när fiskrensen lämnades på bryggan och en enorm flock slogs om inälvsmaten samtidigt som jag sköt slangbella på dem.

Jag undrar vart de tar vägen när den svenska sommaren är över? De går väl inte ide, tänker jag och tvingas googla (och därmed blotta min egen intellektuella nivå). Jag får lära mig att de häckar i Sverige och sen flyger till Kanarieöarna för vintern. Plötsligt växer min respekt för fiskmåsen. En fri själ som lärt sig koden och bara tillbringar tid i länder när villkoren är som mest gynnsamma. Men sen minns jag hur de flockas runt soptippar världen över och då återgår de till att bara vara luftens okrönta idioter.

Nu drar kyrkklockorna igång och dränker ljudet av….Sopmåsen, är inte det ett mer passande namn?

Bechamelfilosofi.

Jag står och blickar in kylen och hittar en tetra med bechamelsås längst in. En överbliven och bortglömd stackare som aldrig kom till användning, tänker jag och tittar på utgångsdatumet. Jag överraskas av att såsen har ett utgångsdatum som rimligen överskrider både kylskåpets och min egen förväntade existens. Min första tanke borde vara att det är någonting osunt med en matvara som har en så fruktansvärt lång hållbarhet. Men det är det inte. Istället börjar jag tänka på att kylen kommer att hamna på en återvinningsstation och komma till användning igen, medan jag kremeras och antar min lite lösare ursprungsstruktur. Fria elementarpartiklar som jublande söker nya och mer intressanta sammanhang att figurera i. 

Jag har undvikit att berätta om mina inre röster som jag ofta hör, mest eftersom jag inte vill bli tvångsintagen men också för att inte skrämma upp min familj. Det är rösterna av miljoner elementarpartiklar som förföljt mig i hela mitt liv och oavbrutet snackat skit om mig. De skryter om sin födelse i Big Bang, deras hissnande resor genom rymden i miljontals ljusår innan de slutligen hamnade här och bosatte sig i en historisk viktig person som de var en del av innan de vandrade vidare och tillbringade tid i andra betydelsefulla människor som var så mycket bättre än jag. 

-Den här djävla losern är inte mycket att skriva hem om, säger de med sina pipiga röster.

Ibland är jag stark och svarar tillbaka. Att jag är någonting mer än en klump partiklar. Att helheten är större än delarna. 

-Yeah, right, hör jag unisont tillbaka följt av en skrattsalva som för en utomstående betraktare bara märks som en rysning eller en ristning.

Så jag tar bechamelsåsen och tömmer ut den i toaletten. Jag hör partiklarna i min kropp brusa upp av chock och indignation. Sen spolar jag och skickar med en sista hälsning.

-Ha ett bra evigt liv.

Årets bästa dag.

Midsommarafton närmar sig och en obehaglig doft sprider sig från landställets inomhus-mulltoalett. Doften har ökat i intensitet under veckan och till slut sneglar jag ner i mörkret och konstaterar att ingenting verkar transformeras till mull, snarare konserveras. Tunnan är överfull och den roterande skiva som ska dunsta bort det flyktigare artilleriet är fylld till bredden. Familjens kvinnor är plötsligt väldigt upptagna med annat och jag och min svåger från Nordnorge tittar dött på varandra. Vi konstaterar att det element som ska hålla tunnans temperatur på en 38 gradig nivå, och därigenom påskynda nedbrytningen, inte fungerar. Konstruktionen är naturligtvis gjord så att värmeelementet inte kan bytas utan att hela tunnan först tas ur.

Vi tar på oss lusekoftor, varför är lite oklart, men det känns som om vi behöver omfamnas av någonting hemtrevligt under den prövning som ligger framför oss. Sen dricker vi ett dricksglas bananlikör för moralen och knyter snusnäsdukar över våra näsor och munnar för att över huvud taget stå ut där inne. Min svåger hittar trädgårdshandskar, själv får jag hålla till godo med två grillvantar, bägge avsedda för högerhanden och med texten ”Buon Appetito” broderat i skrivstil på.

Vi monterar bort locket och konfronteras med en syn- och doftupplevelse bortom det mesta. Men vi stålsätter oss, vänder blicken mot pärlsponten och lyfter. Min svåger nynnar på sin nationalsång. Det är överrumplande tungt. Förra sommarens samlade produktion. Jag minns med värme farbror Bertils laxpudding, de svenska kräftorna, biffarna från grillen, sallader och färsk fisk. Vi lyfter så strikt vi kan, men oundvikligen tiltar tunnan en smula och straxt därefter är katastrofen ett faktum.

Två dagar senare har vi knackat loss hela klinkergolvet och sanerat katastrofområdet enligt konstens alla regler. Min svåger har beställt hem ett nytt värmeelement och jag har surfat rätt på namnet till han som konstruerat mulltoan. Jag beställer en svart sexdocka i fullformat från en amerikansk sajt och bokar så att den ska levereras vid hans dörr på midsommarafton i ett oblygt paket med tillhörande faktura. 

Sen eldar vi upp lusekoftor, snusnäsdukar och handskar i ett rostig oljefat och inväntar gästerna.

Bröllopstalet.

Hovet hör av sig. Bröllopet mellan Carl-Philip och Sofia närmar sig och de undrar om jag kan tänka mig att skriva Kungens tal till brudparet. 

-Vill han inte skriva det själv? undrar jag.

-Jo, det är ju det som skrämmer oss, svarar tanten från Hovet stressat.

Så jag ägnar en vecka åt att skriva talet som Kungen ska hålla till sin son och blivande svärdotter. Jag får inte träffa Kungen, så jag famlar lite i blindo när det gäller tonalitet, grad av värme o.s.v. Maniskt tittar jag på intervjuer med Kungen och försöker begripa hans syntax och språkliga logik. Jag surfar igenom youtubeklipp och försöker få en känsla för fader-son relationen. Hur de uppför sig tillsammans, hur Kungen pratar med sin son och även hur han han beter sig mot sin blivande svärdotter. 

Mitt första utkast bygger på att jag skriver så att det blir trovärdigt att Kungen skrivit talet själv. Jag ser framför mig hur Hans Majestät klingar i glaset och reser sig upp inför alla på bröllopsfesten.

-Kära Hertig och Hertiginna av Värmland. Det är en stor dag idag. För mig. För Drottningen. Och för Sverige. Ett nytt blad vänds när ni idag avgav trohetslöfte till varandra…

Jag fullföljer talet i samma anda och slås av hur lätt det stela, distanserade och känslolösa kommer till mig. Ord staplas på varandra och bildar meningar som är korrekta och klanderfria, men helt könlösa. Dagen efter tittar jag på talet och öppnar sen ett nytt dokument i datorn, väl medveten om att det första jag skriver alltid är klichéer. Jag stirrar på den blinkande markören i säkert 30 minuter. Sen börjar jag skriva på nytt.

-Min son, jag älskar dig av hela mitt hjärta. Jag vet att jag inte sagt det tillräckligt ofta eftersom jag, som du vet, inte alltid har lätt att hitta orden. Men jag tänker att jag också tillhör en generation män som aldrig lärt oss att visa känslor offentligt. Och är man dessutom en extremt offentlig person så gör inte det saken lättare. Kanske avskräcktes jag lite när jag skulle gulla med dig som bebis också, jag tappade både kungakronan och riksäpplet rakt ner i barnsängen. (Plats för skratt.)

-Carl-Philip. Jag är så stolt över både dig och dina systrar att det värker i mig ibland. Hur ni växt upp i en familj som inte är som alla andra. En familj som ständigt betraktas, bevakas och där vi alla fötts in i roller som ingen av oss bett om från början. Och att du Sofia väljer att gifta dig med Carl-Philip, trots den här konstiga familjen som du får på köpet, är modigt och inspirerande. Jag vet att det är av kärlek som ni gör det, eftersom ni bägge har någonting fuktigt i blicken och lätt öppen mun varje gång ni tittar på varandra. (Plats för skratt.) Men det är inte bara ni som är lyckliga idag. Alla i våra bägge familjer är lyckliga idag. Och jag tror faktiskt, oavsett vad man tycker om ärvda titlar och monarkin som företeelse, att hela Sverige är lyckligt idag. 

-Skål för brudparet. Och skål för kärleken.

Tanten från Hovet ringde tillbaka efter ett par timmar.

-Vilket sentimentalt dravel. Det är ingen romantisk komedi du håller på med nu. Det här får du göra om, annars betalar vi inte en krona.

Jag låtsas skriva ett par dagar, sen mailar jag över mitt första utkast. Hon ringer tillbaka inom ett par minuter.

-Där satt det. Vi älskar talet.

Att planera för framtiden.

Jag har börjat fundera över åldrandet för första gången någonsin. Det skedde helt omedvetet, jag kom på mig själv att sitta och intresserat studera annonser för hagelgevär i ett reklamutskick. 

Det är inte vinstintressena i vården som skrämt upp mig inför åldrandet, även om nivån på den diskussionen är väldigt skrämmande. Det är heller inte rädslan inför det uppenbara, att pensionen kommer att vara toklåg trots åratal av insättningar i pensionsförsäkringar. Nej, det är tanken på att en dag bli morfar som skrämmer mig. Att än en gång tvingas prata och umgås med självupptagna småbarn i deras hopplösa lekar. Bara tanken på att behöva klä på dockor igen, sparka boll med en kvartsfigur som saknar all bollkänsla, läsa politiskt korrekta barnböcker med präktig sensmoral för att slutligen somna bredvid en smitthärd som bär på resistenta bakterier från helvetet. Med mina egna barn utvecklade jag efter hand en fin förmåga att leka med Barbies på ett sätt som osvikligen ledde till utvisning från deras rum.

-Oj, jag tror att Evelina just har bajsat på sig.

-Pappa, du förstör leken. 

Nu har jag förberett mig lite grundligare kan man säga. Jag har svetsat fast en avsågad hagelbössa med bägge piporna i gallret framför ansiktet. Jag måttade noga så att jag skulle nå avtryckaren när hjälmen var på och visiret nedfällt. Mer kontroll än så över sitt liv och sitt åldrande tror jag inte är möjligt att uppnå. Jag inbillar mig också att det kan finnas en pedagogisk effekt av att gå omkring med hjälmen på sig då och då och fingra lite på avtryckaren. En stillsam påminnelse att man inte är här för evigt. Carpe Diem och allt det där. Tyvärr glömde jag bort att jag hade den på mig en dag och öppnade ytterdörren för några fotbollsungar som ville sälja kokosbollar. Ett ansträngt samtal följde där jag tvingades vrida huvudet åt sidan för att se förbi mynningen och få ögonkontakt. De frågade vad jag hade på huvudet och jag svarade.

-En pensionsförsäkring.

Då sprang de därifrån. Tråkigt. Jag som är så förtjust i kokosbollar.

Konstnärlig limbo.

Jag skrev en kortfilm några år sedan som heter ”Epiderma”. I korthet går den ut på att vi får följa en man som just blivit lämnad av sin fru och hans gradvisa förfall hemma i lägenheten. Det börjar lite trevande med att han sitter framför tv’n och raspar fötterna med en fotfil över sin pasta, för att därefter äta upp den. Sen glider det elegant över till att han samlar ihop hår och smuts från badkar och handfat, rullar ihop det till en liten boll och lägger det under läppen som en snus.

Han tvättar sina kalsonger i vattenkokaren och dricker sen vattnet som en mustig kopp te. Han köper enorma mängder kräftor och skalar systematiskt i sin ensamhet. Sen äter han bara bajssträngarna och kastar resten. I slutscenen står mannen i bar underkropp över kökets diskho och rengör sin uppblåsbara Barbara med en flaskborste.

Ja, jag tror ni alla fattar den artistiska och symboliska vidden av det här manuset. Det gjorde däremot inte Svenska Filminstitutet som inte ville ge mig en krona för projektet. 

-Spekulativ, manlig, nonsens, är meningen som fortfarande ringer i mina öron.

Då berättade jag att det var Lars Vilks som skulle spela huvudrollen och Susanne Osten skulle regissera och att jag ibland funderade över min sexuella tillhörighet. Då var blev manuset plötsligt genialt och beskrevs som ett angeläget och viktigt konstprojekt med ett unikt genusperspektiv. 

Att filmen sen inte sågs av en enda biobesökare beskrevs som en stor framgång.