Den nya mansbilden.

Min korta period som fotomodell dog samma dag som den metrosexuella mannen och det pinnsmala skönhetsidealet dök upp. För såna som mig fanns då bara Dressman och finska företag kvar. Företag som uppskattade storväxta män med fåraktig blick, dumsäkra leenden och en total oförmåga att röra sig naturligt framför en kamera. Men drömmen att bara bli bedömd efter hur jag ser ut, dog aldrig riktigt.

Nyligen gladde jag mig därför över ett mail från en kvinna som undrade om jag var intresserad av att bli modell för ett företag med kläder och utrustning för jakt, fiske och utomhusliv. Jag som visserligen varken jagar, fiskar och tycker att den svenska skogen är överskattad, blev utom mig av glädje. Kvinnan hade sett ansiktsbilder på mig på nätet, men saknade en helkroppsbild där jag inte hade så mycket kläder på mig. Jag skrockade tillbaka att den typen av önskemål skulle kunna klassas som sexuella trakasserier. Hon svarade med en gullig bild på hundvalp och skrev att om jag inte gjorde exakt som hon sa från och med nu, så skulle hon döda hunden. Eftersom jag älskar hundar mer än människor var jag helt i hennes våld.

Sen startade en egendomlig modellkarriär för mig, där jag tvingades skicka bilder på mig själv, poserandes i vinterlandskap iförd enbart gula gummistövlar och en yxa. Hon var väldigt exakt i sina önskemål kring bilderna, vilket kändes lite exkluderande och oinspirerande för mig som har en så stark konstnärlig ådra. Det finns ju bara så många poser man kan inta med så lite rekvisita. Dessutom kände jag att de kyliga omständigheterna liksom förminskade mig på ett tråkigt sätt.

Jag skrev att jag inte var främmande för att ta regi men att jag också ville få tolka och tillföra mina egna visioner och därmed höja nivån. Hon bad mig hålla käften och skicka fler bilder. Hon var omättlig och när våren kom tvingades jag att resa långt norrut i Sverige för att ta nya bilder. Slumpmässigt klev jag av tåget där snön fortfarande låg och halkade ut i mina lågskor, riggade kameran, klädde av mig och kokade inombords. När snögränsen nådde Kiruna, bestämde jag mig för att spela ut hela mitt register, helt emot hennes önskemål. Att ta samma klichébilder om och om igen kanske höll hundvalpen vid liv, men det höll på att döda mig. Så jag gav allt i en snödriva vid Torneälven. Skapade mig själv en backstory så att jag kunde göra bilderna ”till mina” och hitta själen i min karaktär. Jag hämtade inspiration från Stanislavskij, Tunbjörk, Russ Meyer och Putin.

När en Same passerade med lite renar och tittade dött på mig, dog inspirationen en smula, så jag packade ihop björnfällen och sjuksköterskeuniformen. Jag skickade nöjt bilderna till kvinnan och skrev att det här var den nya mansbilden. Stark på ett mjukt sätt sätt. Både försörjare och objekt i ett. Hon svarade med en bild på en köttgryta där ett hundhalsband skymtades.

Kommersiell poesi.

Min diktsamling ”Fönstren vi aldrig öppnade” är nu äntligen färdig för tryck. 400 ex räknar förlaget med, där ett antal exemplar ska skickas till landets samtliga kulturredaktioner, två går till Kungliga Biblioteket för att bevaras för eftervärlden och ett exemplar tänker jag elda upp tillsammans med min gulnade studentmössa på valborgsmässoafton. (Ett PR-trick med en obegriplig symbolik som kultursektorn kommer att älska.)

Originaltiteln var egentligen ”Renovering av fönster, en handbok” och var en beställningsprodukt jag skrev åt ett stort företag inom byggsektorn. Jag fick en attachéväska med Rikskuponger, två biljetter till nästa VM-final i fotboll och en hink med flytspackel i betalning. Först långt efteråt, när jag städade min hårddisk, tittade jag på den igen och slogs då av en tanke.

Jag ändrade titel, bytte omslagsbilden med en av landets kända tv-snickare till ett par vackra kvinnohänder som sinnligt håller i ett snäckskal. Plötsligt var det inte längre en bedövande tråkig handbok som berättade hur man öppnade fönster som kärvat ihop eller renoverade flagnade fönster till sin ursprungsglans.

Min förläggare, som gett ut ett antal nobelpristagare, grät öppet när vi träffades första gången. Hon sa att ”Fönstren vi aldrig öppnade” förändrat hennes liv och hennes syn på allt. Hon menade att boken synliggjorde alla dessa möjligheter vi bär på men som vi stänger ute i våra liv. Drömmarna som aldrig utforskas, kärleken som inte bejakas, möjligheterna vi låter passera. Hon återgav ordagrant kapitlet om hur man kittar om ett fönster och pratade sen maniskt om de visdomar den texten innehöll. Hur den med sån precision fångade vår tids svårigheter med närhet i relationer. Texterna som tidigare var platta och lite svävande beskrivningar (jag har ju trots allt tummen mitt i handen) hade nu blivit plötsligt omistliga livsinsikter.

Som min förläggare uttryckte saken. ”Nu får Paulo Coelho akta sig.”

Land of Hope and Glory.

Ibland när jag behöver en idé till ett blogginlägg så exponerar jag mig för någonting nytt. Så jag valde mellan gloryholes och högskoleprovet. Två fenomen straxt utanför komfortzonen.

Det blev högskoleprovet den här gången och jag släntrade iväg för att uppleva det kollektiva omedvetna, när 84.000 förlorare skulle mäta sig mot mig. Jag behövde ju inte tänka på resultatet, eftersom jag redan är helt förlorad på alla plan, utan mer inspireras av alla dessa härliga ungdomar som drömmer om en bättre framtid. Vi var runt 80 personer som samlats i en sal där doften av såpa, linoleumgolv och syrebrist blandades med ångest.

Jag kryssade godtyckligt och snabbt i svaren utan att ens titta på frågorna. Min penna nästan studsade på papperna och allas blickar drogs åt mitt håll. Jag spelade det koketterande geniet som skrockade och fnös över hur löjligt enkelt allt var. När rasterna kom fortsatte jag min lågintensiva terror vid kaffemaskinen. Genom att fånga upp någon som såg extra sårbar och vilsen ut kunde jag halvhögt hålla haranger om hur studielån kommer att förfölja en som ett magsår resten av livet. Tankfullt snurrade jag med plastskeden i pappmuggen och pratade vidare om samhällets ovilja att premiera intellektuell ambition. Hur ett stort antal krävande akademiska utbildningar helt saknade någon positiv inverkan på framtida försörjningsmöjligheter.

I andra rasten fortsatte jag i samma anda och hade nu fått stora flockar av människor omkring mig. Jag pratade om att det fanns någonting storslaget och hoppingivande i det faktum att i Sverige räcker en tvåårig ekonomiutbildning för att bli statsminister. Efter fjärde rasten var det bara ett tjugotal människor kvar och då pratade jag lite bekymmerslöst om att vi trots allt har LAS i Sverige, för att ingen ska behöva bedömas efter någonting så fruktansvärt orättvist som kompetens. Bara för att vissa människor har driv, mod och skaparförmåga, så ska de inte tro att de kan anställa och avskeda folk i sina egna företag hur som helst.

Jag avslutade genom att höja plastkoppen med beskt maskinkaffe i en skål för Sverige. Där offerrollen är heroisk och hjälten är banditen. Efter det gav de sista upp och gick hem.

Själv bestämde jag mig för att leta efter närmaste gloryhole.

Familjekonflikter.

Min äldsta dotter ringer och säger att hon har någonting viktigt att prata om. Jag hinner tänka; gravid, aids, blivit ihop med någon av mina kompisar innan hon berättar att hon satt en bit kyckling i halsen i helgen. 

-Sånt händer, säger jag och andas ut.

-Men det känns som om något fortfarande sitter fast.

-Det gör det inte, säger jag lugnande.

-Hur kan du veta det?

-Du pratar ju med mig just nu. Hade du haft ett halvt kycklingbröst som täppte igen luftröret hade det varit lite svårare.

Hon slänger på luren. Jag väntar ett tag, sen ringer jag upp henne.

-Jag blev bara så arg…, hinner hon säga innan jag slänger på luren. Markering.

Sen går ett par veckor av radiotystnad som kännetecknas av att även min fru och yngsta dotter slutar att prata med mig. Solidaritet i sin uslaste form, jag tänker osökt på Stalin och hans plikttrogna undersåtar. Men jag är stark i mitt utanförskap. Ibland gör jag en insats att förklara för min fru att vår äldsta dotter behöver raka besked så att hon inte blir en hypokondriker. Jag hör hur duschen startar på andra sida dörren, men jag vet att mitt budskap går fram. 

Vår hund Signe löper under den här perioden och är därför på något mystiskt, biologiskt sätt en del av konspirationen mot mig. Eller mot hemmets patriarkaliska förtryck, som hon uttrycker saken. För att visa henne vad jag tycker om hennes missriktade lojalitet, brer jag en smörgås med leverpastej som jag äter mitt framför ögonen på henne. Hon blöder.

Jag köper ett par jeans från Acne till min yngsta dotter, som en muta förklädd till en överraskning. Hon har problem att stå emot, den lilla fattiga studenten. Hon prövar dem på men bestämmer sig sen för att inte ge efter. Djävla Bröderna Grimm som lärt mina barn att inte ta emot gåvor av…..HÄXOR. Men sin egen far, sitt kött och blod? Vart är världen på väg?

Jag placerar jeansen i min frus garderob med en liten lapp. ”Tänkte på dig.”/A Ett par dagar senare hör jag hur hon i hemlighet prövar jeansen och upptäcker att hon inte kommer i dem. Hon slänger dem i ansiktet på mig där jag ligger och läser Proust i soffan.

-Om du ska försöka rätta till det här kan du väl i alla fall köpa rätt storlek, väser hon åt mig.

-Jag trodde att det var din storlek? säger jag med utsökt spelad förvåning.

Ingenting av det här tinar permafrosten i familjen, så jag beslutar mig för att ställa till med en söndagsmiddag. Jag mailar ut roliga animerade inbjudningar med en man som slår sig själv med en slägga i huvudet om och om igen. Det är oemotståndligt och alla tackar ja. Sen möts vi som en lycklig familj runt middagsbordet, där jag lyfter på locket till en kycklinggryta.

-Jag har rivit köttet med rivjärn så att ingen ska behöva kvävas, säger jag och nickar gillande mot mina kvinnor. Isen är bruten. Eller inte.

Brevet till utomjordingarna.

SETI (Search for extraterrestrial intelligence) har lyssnat ut i rymden i över 40 år och inte hört ett smack. Inga binära koder eller ens spännande dragspelsmusik har mottagits, bara tystnad inbäddad i ett atmosfäriskt brus som kan vara efterklangen av the Big Bang. Jag tänker att det varit lite som svensk stand-up comedy, man sitter välvilligt och väntar på någonting roligt som aldrig kommer. 

Jag stod i deras kontor i San José Kalifornien tillsammans med CEO, David Black, som berättade att de bestämt sig för att inte bara lyssna av rymden utan även börja sända ut signaler. De vill skicka radiovågor med information ut i rymden, som flaskpost. Men forskarna var oense om vad som skulle sändas. Några menade att ju mindre information desto bättre, andra tyckte att hela internet kunde skjutas ut i rymden. 

-Jag tror inte att intelligent liv från andra galaxer orkar se youtubeklipp med män som knullar åsnor, sa jag tankfullt och möttes av Davids gillande nickar.

-Exakt, det kan ge en missvisande bild av oss, fortsatte han. Så därför är du här. Vi kunde inte tänka oss någon bättre rustad för att skriva ett välformulerat, välkomnande budskap om vår lilla fina planet och mänsklighetens existens. Några rader som ger röst åt vårt hopp om att vi inte är ensamma i detta oändliga universum. 

-Jag behöver en skrivmaskin av märket Underwood från 1913 och en skrivarstuga på Islay med utsikt över havet. Och en ektunna med Lagavulin.

-Inga problem. Betalning?

-Räckvidd, GRP, industristandard i mediasammanhang.

-Men hur ska vi mäta det? undrade David bekymrat.

-Utgå ifrån radiovågornas räckvidd och beräkna hur många planeter och galaxer vi kommer att nå. Sen multiplicerar du det med 25 öre i kontaktkostnad, där har du mitt arvode.

David nickade och fick någon form av ticks runt ögonen.

Hösten tillbringade jag ensam i en skotsk timmerstuga högt upp på en klippa med bara Atlanten som granne. Jag eldade kaminen med torv som spred en behaglig doft av tjära, åt torkad fisk och drack whiskey samtidigt som jag skrev mänsklighetens viktigaste brev någonsin. Ett brev som kunde förändra allt för oss. Jag prövade alla vägar. Det förtroliga brevet, det roliga brevet, det spikraka brevet. Ingenting kändes bra och hur skulle det kunnat göra det när jag inte visste någonting om de jag skrev till? De enda som uppgett att de mött utomjordingar är folk som beskriver hur de utsatts för någon sorts prostataundersökning. Inte mycket att gå på och knappast en icebreaker i ett brev. Orden kom till slut till mig en dag när havet dundrade mot kusten och vinden ylade runt knuten samtidigt som jag pissade i motvinden.

David hörde av sig ett par timmar senare och förklarade att de inte tänkte sända mitt brev. Inte för att det saknade kvaliteter försäkrade han mig, utan därför att de kommit fram till att sända Michael Bublé på repeat istället. Jag sa ingenting eftersom jag visste att det beslutet skulle få exakt samma slutresultat som mitt brev. Möjligen påskynda det hela.

Den förödande goda viljan.

Det finns en fin gammal historia inom socialantropologin om när några upptäcktsresanden anlände till en ny kontinent. Jag tänker inte på den när den vita mannen förslavade folket, använde dem som transportmedel, tvingade på dem sin religion, skövlade landet på alla naturtillgångar och högg armarna och ben av folk för nöjes skull. Den jag tänker på handlar om det omvända, när de vita besökarna och ursprungsbefolkningen blev vänner. Nyfikenheten var större än rädslan och de ansträngde sig för att förstå varandra. Med ett öppet sinne visade de varandra sina levnadssätt, åt varandras mat över en öppen eld och förenades i skrattets universella språk. 

När det blev dags för skeppet med de vita besökarna att segla hemåt, gav man varandra gåvor för att visa sin uppskattning över mötet och tiden de haft tillsammans. Besökarna fick amuletter och små konstverk skapade av snäckskal. De vänligt sinnade besökarna hade noterat att det lilla fiskarfolket använde sig av stenyxor och bestämde sig därför att ge bort någonting så användbart som ett par metallyxor. Lyckan var fullkomlig och de skildes åt under festliga former.

Men redan innan seglen hade försvunnit från horisonten var katastrofen ett faktum. I ett slag hade nämligen en fungerande byteshandelsbalans satts helt ur spel, eftersom fiskefolket bytte överskottet av sin fångst med en annan stam en bit in i landet som odlade grönsaker, frukt och säd, som i sin tur bytte det mot en annan stam i bergen som tillverkade yxor i sten. Så den goda viljan ledde till svält, krig och slutligen till att flera av stammarna försvann. Den vänskapliga yxan hade blivit en bila. 

Exakt varför jag berättar det här är, som vanligt, väldigt oklart. Sätt er därför gärna i smågrupper över fredagsölen på jobbet och diskutera om den här historien har någon relevans idag. Jag har nämligen en känsla av att den har det.

Att skapa tystnad.

Det fanns en tid när jag föraktade människor som tog bilen in till stan. Alla dessa  män och kvinnor som köade in med sina stora bilar, med kaksmulorna i barnbilstolen som enda sällskap. Men nu vet jag bättre.

Min yngsta dotter och jag åker ofta tunnelbanan in till stan på morgonen. Hon ska till Hyper Island och jag ska till mitt kontor. I vår familj uppskattar vi tystnad innan frukosten brutits ned i sina livgivande ingredienser och spritt sig i kroppen. Vi sitter som två främlingar mitt emot varandra med glasartade ögon och betraktar hur bergväggarna rusar förbi utanför fönstret. Vi vaggas av tunnelbanans rörelser och det dova mullrande ljudet av hjulen över rälsen.

Men vårt drömlika tillstånd störs alltid av någon som pladdrar i telefonen. För högt, för länge och om helt ointressanta saker. En olycklig kombination som man annars bara drabbas av på parmiddagar. Så jag har börjat bejaka min inre gubbe och börjat prata tillbaka och kommentera telefonsamtalen. Jag gör det högt och tydligt, men utan att ta ögonkontakt. 

-Nehe, vad sa han då? säger personen i telefonen bredvid mig.

-Att en lobotomering kanske var den enda utvägen, svarar jag högt rakt ut i luften.  

-Jaha, men Ove har väl inte sagt något om det förut, fortsätter telefonmänniskan och flackar lite oroligt med blicken åt mitt håll.

-Jo, men elchockerna bet inte och till slut var det bara en skruvmejsel i tinningen som kunde lösa det, säger jag högt med blicken fäst på min dotter.

Vid det här laget brukar de flytta på sig. Om de inte gör det går jag över till steg två. Jag hostar som en idiot och halar upp en näsduk för munnen. En näsduk som jag preparerat med två matskedar äppelmos, en skvätt ketchup och en blåmussla utan skal. När hostattacken är avslutad håller jag upp näsduken i min hand så att alla kan se.

Sen är det lite som att åka bil ensam in till stan. Fast med min dotter mitt emot som låtsas som om hon inte känner mig. Tyst som en kaksmula.