100% datasäkerhet.
Jag fick ett uppdrag av regeringen nyligen. Av en massa säkerhetsskäl kan jag inte gå in på detaljerna. Det kom i alla fall en engångsinloggning från SÄPO så att jag skulle kunna ladda ner en topphemlig fil inför ett förestående möte.
Allt gick smärtfritt tills jag skulle placera filen på ett lämpligt ställe i min egen dator. Febrigt skapade jag en mapp som döpte till RIKETS SÄKERHET som jag sen listigt dolde i en annan mapp som jag döpte till LILLE SKUTT. Ointagligt, var mitt eget omdöme när jag sen flyttade den hemliga filen till rätt plats. Samtidigt drabbades jag av någon form av tangentbordstourettes, där vetskapen om filens enorma värde spelade pingis i mitt huvud med tvångsmässiga tankar att ingenting fick gå snett. Min tumme gled i alla fall olycksaligt på musplattan och filen hamnade i datorns papperskorg. Instinktivt släppte jag tangentbordet och backade undan. Väl medveten om att jag fortfarande kunde hämta upp filen, tog jag ett par djupa andetag och pratade uppmuntrande till mig själv.
-Det är inga problem Anders, du bara dubbelklickar på papperskorgen, sen drar du filen till skrivbordet.
Jag följde mina egna instruktioner, lite slarvigt kan man väl säga, eftersom jag höll ner symbolen för kringlan och utförde en s.k säker tömning av papperskorgen.
Hysterisk kanske inte är rätt ord, men det är det enda jag kommer på just nu. Efter 40 minuter på golvet i fosterställning där jag kunde ha fungerat som en mänsklig dildo för elefanter, samlade jag mig. Att ringa regeringskansliet eller SÄPO och lite obekymrat förklara att jag lyckats kasta ett topphemligt dokument, kändes inte som ett alternativ. Det gjorde däremot en barndomsvän, som levt hela sitt liv på nätets mörka sida - usenet. Låt oss kalla honom för Sten-Åke eftersom ingen heter det längre. Han befann sig just då hemma hos sina föräldrar i Dalarna för att fira sina morföräldrars guldbröllop.
-Vad ska jag göra? undrade jag med en puls som dundrade som en bastrumma.
-Backa undan från din dator, jag går in och fixar det, svarade Sten-Åke och slog på högtalartelefonen. Jag hörde ljudet av middagen, glada röster, bestick mot porslin och klingande glas i bakgrunden.
-Ok, sa Sten-Åke, får jag ip-adressen.
Jag hörde en gammal röst från middagen som undrade vad han höll på med.
-Jag ska bara hjälpa Anders, det går fort ok? sa han högt och plötsligt tystande alla i bakgrunden och mitt namn mumlades igenkännande runt bord.
Jag gav honom mitt ip-nummer.
-Ok, jag är där. Vad är ditt password till datorn?
-Mitt password?
-Du kommer väl ihåg ditt eget password?
-Ja, oh ja….sa jag och hörde hur min röst liksom ekade runt middagsbordet i andra änden.
-Så vad är det?
-Kan vi inte ta det utan högtalartelefonen på?
-Ska du ha hjälp eller inte?
Jag hörde mitt password eka i mitt huvud. Ett sammansatt ord som kanske kan passera som kraftuttryck efter en misslyckad drive på golfbanan, men som skulle skapa en irreparabel skada på ett guldbröllop. Så jag la på. Filen var förlorad, men mitt ansikte var räddat.
Brainstorming.
Jag är inbjuden till en ”think-tank” där flera människor ska samlas för att lösa ett problem tillsammans. Som vanligt avböjer jag, eftersom jag vet att riktigt bra idéer alltid är individuella prestationer som aldrig överlever i större grupper. Men den här gången säger mannen i telefonen att det handlar om en större fråga. Det är naturligtvis hemligt, men antyder att det handlar om något som har allmänmänsklig betydelse. Artens överlevnad och fortsatta bestånd står på spel.
Redan när jag lagt på, ångrar jag mitt jakande svar. Jag vet inte varför jag inte följer min intuitiva känsla i de här lägena. Ibland intalar jag mig själv att min oförmåga att stå fast handlar om en storslagen respekt för olikheter och ödmjukhet inför andras åsikter. En hälsosam flexibilitet. Kanske nedärvd efter att ha bott i ett land som haft fred i över 200 år och som därför hellre jamsat med än sagt ifrån. Andra dagar får jag för mig att det är en yrkesskada från min tid i reklambranschen, där inställsamhet och en överrörlig ryggrad värderades högre än integritet och övertygelse.
Ett par veckor senare är jag på väg till mötet. Iförd min vargpäls och blossandes på min nya specialbeställda sjöskumspipa, med Kurt Vonnegut utkarvad i piphuvudet, går jag Kungsgatan upp. Jag försöker lista mig till vad vi ska prata om och kommer fram till att det antagligen handlar om hur vi ska lösa slutförvaringen av radioaktivt avfall. Exakt hur jag hamnar där är lite oklart, men det känns självklart när jag kommer på det. Ett angeläget ämne där jag helt saknar kompetens och därför kommer att kunna komma med enormt skarpa iakttagelser och slutsatser.
Det är en blandad grupp på 15 personer som möter mig i ett stort konferensrum. Ingen är bekant, vilket helt stödjer min känsla av uppdragets karaktär. Mannen som leder mötet har röda chinos och ler hemlighetsfullt när han delar ut post-it lappar till alla i rummet. Han säger att vi först ska associera individuellt kring orden ”TRYGGHET, RENLIGHET” som han skrivit på stora ark. Han vill att vi ska klistra upp våra tankar till respektive ord. Jag klistrar nöjt upp ordet ”jodtabletter, bergrum” till trygghet och ”strålsäkerhet och flossa” till renlighet.
Mannen i röda chinos nickar belåtet när arken är fulla av associationer och ställer därefter högtidligt fram en produkt på bordet. Han gnuggar händerna förtjust och konstaterar storslaget att dagens uppgift inte är kattskit minsann. Jag stirrar tomt på produkten och hör hur mina synapser liksom brusar och knastrar i huvudet. Vi ska värka fram nya kärnvärden för WC-ankan, säger mannen. Alla skiner upp runt bordet och får någonting sinnessjukt i blicken.
I det skedet är mina tankar helt uppfyllda av vad som egentligen hände med neutronbomben. Den som kunde utplåna allt liv utan att skada byggnader.
Samtal med Ester Nilsson.
Ester Nilsson hörde av sig. Först ett sms, sen ett till och därefter ett långt mail där hon uttryckte sin irritation över att jag inte svarade. Hon skrev att hon var övertygad om att jag medvetet suttit och avvaktat. För att göra mig själv mer intressant och svåråtkomlig. Eller, i värsta fall, bara för att såra henne.
Eftersom jag bara känner Ester Nilsson genom Lena Anderssons böcker, kände jag mig inte tvungen att svara alls och släntrade iväg till skrivaren för att byta toner. Då ringde telefonen.
-Det är Ester. Är du nöjd nu? öppnade hon.
-Vad handlar det här om? svarade jag samtidigt som jag fick ett svart pulver över handen som rotade inuti skrivaren.
-Du är inte ett dugg bättre än Hugo Rask eller Olof Sten. Samma känslomässiga handikapp, samma patologiska undfallenhet inför det som är äkta och djupt.
-Men jag känner ju inte ens dig, försökte jag lite lamt. Jag har bara läst om dig.
-Exakt, jag har öppnat upp mig fullkomligt för dig och du har slutit dig. Som en skämd mussla i en Moules Mariniere.
Jag klämde telefonen mellan axel och öra och lirkade ut kassetten som dröp av det svarta pulvret.
-Varför svarar du inte? fortsatte Ester uppfordrande. Du skäms kanske, men är så emotionellt förstoppad att du inte känner igen den känslan heller?
-Jag förstår faktiskt inte varför du ringer mig?
-Så originellt. Så du har ingenting att säga mig, menar du det?
Jag slängde tonerkassetten i soporna och tog tag i luren igen.
-Jo, varför dras du till hopplösa män hela tiden? Säger inte det någonting om dig? Gifta män som faktiskt öppet deklarerar att de inte kan ha en relation med dig. Visst, de borde inte ha mötts ”i köttet” med dig till att börja med, men din förmåga att tolka in någonting hoppfullt i varenda sms, suck eller blick är direkt sjuklig. Du är ju en intelligent kvinna som borde veta bättre.
Det var tyst i andra änden ett tag, tills hennes röst dök upp igen. Lite flickaktigt kvittrande.
-Så det du säger är att du vill ses? Ska vi säga Zum Franziskaner klockan 8?
Den fula gubben i skogen.
En av de där monumentala vintrarna för flera år sedan, när snödjupet låg runt 50 cm och termometern visade under 20 grader, var jag ute med vår hund några dagar före jul. I skogen stötte jag ihop med en äldre man med två hundar. Vi släppte dem och gjorde sällskap en bit. Efter det vanliga pratet där man låtsas vara intresserad av varandras hundar, frågar om ras och ålder mm, så gled jag lika andefattigt in på vädret. Hur mycket snö vi fått och vilken ihållande kyla vi haft. Gubben nickade, stannade upp och kisade lite mot mig.
-Ja, vi får väl se om det blir något spruta vitt i år?
Jag tittade forskande på honom och log lite frågande till svar. Gubben nickade som om han funderat länge på saken, sen började han gå igen. Jag följde efter, men min hjärna brummade på högvarv, som en kompressor i ett kylskåp. Spruta vitt, vad fan menade han med det? Jag försökte hitta en förklaring som inte handlade om det jag trodde att det handlade om. Det var väl inte möjligt att en vilt främmande gubbe pratade om sitt sexliv med en okänd man i skogen? Det måste syfta på hans snöslunga, den sprutar ju snö. Eller kunde det handla om sprit? Det har man ju hört någon gång att gubbar ska ta sig en ”klar” och kanske även en ”vit”. Eller har man det?
Vi nådde en glänta i skogen och gubben stannade upp igen och ropade in sina hundar. Jag stirrade på honom och kände mig plötsligt lite orolig för om han menat att han skulle spruta vitt på mig? Det var inte otänkbart, han kanske var homosexuell och kommit ut sent i livet? Därav den lite trubbiga raggningsrepliken, tänkte jag. Sen undrade jag vad det var hos mig som utstrålade att jag ville bli nedsprutad av en vilt främmande gubbe ute i skogen. Tänkte han att hundarna skulle titta på, var en annan tanke som flög genom mitt huvud? Och ville han verkligen hala ut sitt organ i 20 minusgrader? Jag gjorde en mental anteckning att fråga min fru och mina barn senare om jag utstrålade någon form av underkastelse som jag borde jobba bort.
-Ja, God Jul, sa jag och kopplade min hund och indikerade att jag skulle åt ett annat håll.
-God Jul. Nu får man se om man får spruta något vitt för frugan i år, svarar gubben.
Två gånger sa han det. Och nu fanns en fru med i bilden också. Jag stod helt stum och flackade med blicken mellan gubben och de snötyngda barrträden. Ville han att jag skulle följa med hem till hans fru och titta på? Var det någon sorts gubbswinger jag stött på?
-Ja, svarade jag uttryckslöst och gick sen snabbt därifrån.
Hela vägen hem försökte jag hitta förklaringar till det som hänt. Att han inte alls sagt det jag trodde. Att jag jag missuppfattat, hört fel eller medvetet uppfattat det fel för att få en bra historia att återberätta. Men till slut insåg jag att det som hänt, hade hänt. Att det jag hade hört, hade sagts. Och såhär i efterhand kanske händelsen inte var så märkvärdig trots allt. Det är väl bara att det så sällan händer oss män.
Manlig kärlek.
Det är en vanlig vardagkväll när min bästa vän ringer. Han har varit bortrest på jobbresa ett par dagar och jag svarar beredd på att få höra om ett antal planlösa möten från bedövande trista kontorskomplex i utkanterna av europeiska storstäder. Han ringer handsfree från bilen och vinddraget är påtagligt i bakgrunden. Det börjar med några artighetsfraser från hans sida om vad jag gör och vad som hänt under veckan. Men jag hör på hans lite frånvarande hummanden att han inte riktigt är där, så jag frågar hur det är med honom.
-Jo, tackar som frågar. Jag måste ha ätit någonting konstigt på flygplatsen, för jag kände mig lite skum i magen när jag bordade planet.
-Jaha?
-Men jag gjorde bedömningen att jag skulle klara mig, flygresan är ju så kort. Och på Arlanda kändes det fortfarande ok, man går ju ogärna på offentliga toaletter.
-Ja, verkligen.
-Och nu är jag i bilen som du kanske hör.
-Är du okej nu då?
-Man kan väl säga att jag sitter här med ett par väldigt välfyllda kostymbyxor. Jag hann precis köra ut på utfarten till motorvägen från Arlanda när jag insåg att det här skulle sluta illa. Men, men, jag hann i alla fall stoppa in byxbenen innanför strumporna och veva ner alla fönsterrutor.
-Och nu ringer du mig?
-Det var det första jag tänkte på. Jag visste att hur mycket du skulle uppskatta den här historien. Jag ska ringa min fru nu och be henne öppna upp garageporten och ställa fram en spann med ljummet vatten och lite ombyte.
-Tur att du har lädersäten i alla fall.
-Du läser mina tankar, kompis. Vi hörs lite senare.
Vi lägger på och jag känner mig så priviligerad och rörd. Att få vara den utvalde som han väljer att ringa för att dela den här stora upplevelsen med. Om inte det är kärlek, så vet jag inte vad som är det.
Att födas på nytt.
Det är nyårsafton och jag tar på mig en smoking som jag köpt på Myrornas. Det är svårt att hitta vintagekläder i mina proportioner och det är också därför som byxorna är en decimeter för korta och det sladdrar betänkligt runt midjan. Plaggen är skulpterade för en svunnen generation av män. Mina tankar går först till Gustaf Fröding och Verner von Heidenstam, men eftersom smokingen är ljusblå glider mina associationer mer åt något dansband som antagligen reste större delen av året och åt transfettbaserad mat utmed det svenska vägnätet.
Jag sniffar försiktigt på ärmen och ryggar instinktivt tillbaka. Doften av panerad rödspätta med remouladsås, köttbullar gjorda på slaktrester i en brunsås och ovanpå det den kompakta hybriden av cigarettrök, alkohol och svett.
Min löst sittande klädedräkt fladdrar och slår mot min kropp i årets sista vindpustar när jag strosar ut i förortskvällen. Klockan fem i tolv når jag en pampig villa där en nyårsfest är i full gång. Några berusade män står och monterar nyårsraketer i en liggande aluminiumstege på den leriga gräsmattan.
Jag bestämmer mig för att ta mig in på tomten och smälta in i festligheterna. Så som jag gjort i olika hem de senaste sju åren och lyckats utge mig för att vara en sent ankommen vän till familjen, en granne eller en arbetskamrat. Vid ett hörn av tomten väljer jag att pressa mig igenom den höga häcken. Halvvägs in inser jag att det är en hagtornshäck och att min hud punkteras och rispas. Men jag är stark i motgångar och fokuserar på positiva tankar samtidigt som taggarna river min smoking till remsor. Jag tänker att det enda som skiljer året som gått från året som kommer, är några kvistar. Att det här är positiv smärta, som att födas på nytt genom ännu en trång passage.
Samtidigt som tolvslaget inträffar dränker raketerna mitt primalvrål när jag naken faller ut på andra sidan. Efter hand när tystnaden lagt sig och bara krutröken efter raketerna slingrar sig över min nyförlösta kropp som en tunn silkesduk, reser jag mig upp på knä. Det är då festsällskapet på terassen får syn på mig.
-Vem fan är du, du inkräktar på en privat tomt? säger en svullen man som antagligen skulle passat min smoking bättre.
-Jag är performancekonstnär, kommer jag på där och då och tar mig upp i stående ställning med händerna kupade över mellangärdet.
-Allt jag gör är därför lagligt och intressant, avslutar jag och springer sen hemåt i frostnatten och in i det löftesrika nya året.
Julstämning på hög nivå.
Det finns ingen romantik kvar i att resa. Tanken slår mig, som alltid, i köerna på flygplatsen. Kö till maskinen för incheckning, kö till platsen för att dumpa bagage, kö till säkerhetskontrollen, kö till incheckningsdisken vid din gate och slutligen kö in i flygplanet. Är det talibanernas slutgiltiga seger, tänker jag? Genom sina terrordåd har de förvandlat flygresandet till en oändlig räcka moment som effektivt dödar glädjen över att få se en annan del av världen.
Tyvärr kan jag inte anklaga talibanerna för resenärernas beteende, även om jag gärna skulle vilja. Mannen i sätet bakom mig sitter och hostar konstant, en hosta som rosslas fram och jag hör hur slemmet når hans munhåla, för att straxt därefter spottas ut i flygbolagets kräkpåse. Den som har flygbolagets logotype på sig och ett aningslöst löfte om en underbar resa. Min känsla är att han antagligen måste balansera ut med påsen innan vi landar i New York.
Eventuellt hostar han till och snubblar när han passerar mig, vilket resulterar i att påsen töms över mig. Täckt i hans slem och bakterier behåller jag ändå fattningen, stryker bort några sega stråk av gulgrönt slem från mitt hår och ansikte och möter hans glasartade blick med min oändliga sympati och människokärlek. "God Jul" säger jag och skrattar sådär härligt självutplånande som bara jag kan.
Sen famlar jag mig bort mot toaletten och möts av en oändlig kö även där. Jag försöker vädja till deras medmänsklighet att låta mig få gå före för att ta av mig den manet av bakterier jag bär på mitt huvud. Men folk har sina egna besvär, flygplansmatsgaser, alkoholfyllda blåsor och en iver att snabbt återvända till en film som saknar både handling och hörbart ljud. Så jag tar tag i gardinen som skiljer Business från Economy och torkar av mig, som om jag just duschat. Jag gör det utan åthävor, lite sakligt och självklart bara.
Jag vet att bakterierna redan nått in i min kropp och arbetar för full maskin med att återskapa den slemmiga hostan i min kropp. Det är ingen ide att kämpa emot, jag tänker att det kan finnas någon mening med att ligga och hosta en julvecka i Brooklyn. Någonting bra kan komma ur det? Det är så man måste förhålla sig till skeenden i livet.
"Jag lär mig mycket av mina motgångar", tänker jag storsint och bestämmer mig på vägen tillbaka till mitt säte att tatuera in den fina meningen i pannan på den hostande gubbdjäveln. Med en bläckpenna på fri hand.