Fästingbussen.

Jag står utanför min matbutik och tittar på en poster som med feta bokstäver proklamerar att FÄSTINGSBUSSEN snart kommer. Att jag är under normalbegåvning har väl redan blivit uppenbart för de flesta som läser den här bloggen, men vad är det här? Jag har tidigare skrivit om de irriterande, men ändå begripliga, Glassbilen, Köttbussen och Fiskbilen som terroriserar området där jag bor. Men Fästingbussen? 

Först ser jag en väldigt liten buss framför mig, där fästingar kliver ombord på väg till skärgården för säsongen. De pratar om olika blodgruppers för- och nackdelar och vilka som suttit på de konstigaste ställena. En i bussen berättar att han suttit ostört i mellangården en hel sommar. Det skrattas och någon tar fram en termos med lite rådjursblod och bjuder laget runt.

Jag minns också vagt någon dokumentär om en farbror som botade sina ryggsmärtor genom att sätta sig naken på aktiva myrstackar. Det här kanske är en vidareutveckling av det? En dragspelsbuss till brädden fylld med fästingar där jag kliver in naken iförd endast ett cyklop och låter mig angripas. Efter en timma kommer jag ut med en sorts fästing-onepiece på mig. En svart-blå, levande overall som liksom böljar lite när jag går. Ryggsmärtorna har ersatts av en lätt anemisk känsla.

Sen övergår jag till att spekulera om det här ändå inte är en konstkupp, det är ju så populärt numera. De har fyllt bussen med samhällets parasiter och åker runt på en liten turné. Finansfolk, bidragstagare, skattesmitare och kriminella sitter där inne bakom glaset och vi får titta och spotta på dem. Så måste det vara, tänker jag och går in för att handla lite blodpudding? 

Förlamningen.

Ett tidigt minne från min barndom är när jag lyckades sova på mage i sängen, med armarna under mig. Resultatet var att jag vaknade med två fårfioler i sängen som på något sätt var förankrade vid mina axlar, helt utan känsel och styrsel. Efter hand kom en brännande och stickande känsla som sen övergick till en fruktansvärd smärta när blodet och känseln återvände.

Jag trodde inte att jag skulle få återuppleva det här fenomenet mer, men nu när jag köpt en ny säng som är hård som en stenhäll händer det igen. Jag ligger, som alltid, i fosterställning med en gummikloss mellan tänderna och drömmer mardrömmar om kunder jag jobbat med. Uppvaknandet sker alltid i skedet när jag måste klä av mig naken inför kunden och smörja in mig med drottningsylt.

Det är också då jag känner att jag ligger på något. Är det min hund, en brandsläckare eller ett sagolikt stånd? Svårt att säga, tills jag försöker ta mig upp och inser att jag saknar armar och att mitt ansikte är nedpressat i kudden. Jag kan varken andas eller röra mig. Desperat börjar jag rotera min höfter. Som Elvis, hinner jag tänka innan jag faller handlöst ur sängen och landar med ansiktet mot parketten. Blodet forsar ur mig och jag kan inte ta mig upp, så jag rullar över på rygg och skjuter mig själv med fötterna ut i hallen, mot badrummet. Eftersom det formligen bubblar blod ur näsan glider jag ovanligt lätt.

Väl i badrummet lyckas jag halvsätta mig upp och pressa huvudet mot ena väggen och därigenom ta mig upp i stående ställning. Jag betraktar mig själv i spegeln, med de två livlösa armarna dinglande utmed sidorna. Jag försöker svinga upp en arm för att se om jag kan få liv i den, men det enda som händer är att jag slår mig själv hårt på näsan igen och liksom en ketchupflaska skjuter en projektil blod över hela badrummet. Plötsligt känner jag hur fruktansvärt kissnödig jag är.

Armarna lyder fortfarande inte och dunkar av smärta, desperat försöker jag få in dörrens handtag under resåren på kalsongerna. Till slut lyckas jag och gör ett hastigt ryck så att kalsongerna slits loss. Eftersom locket naturligtvis är nedfällt, tvingas jag att öppna det med kinden. Sen sätter jag mig åt fel håll och lutar mitt blodiga ansikte mot väggen och flämtar. Jag somnar och vaknar 3 timmar senare, med ansiktet fastklistrat mot väggen av allt blod. Armarna fungerar igen, men när jag försöker resa mig upp märker jag att mina ben somnat.

”Skjut mig” väser jag för mig själv och somnar om.

Husbögen.

Förra veckan var jag i New York. Jag önskar jag kunde skriva det mer subtilt mellan raderna, men är tyvärr för obegåvad för det. Men jag fick flera nya perspektiv på mig själv under den här resan.

Jag kastades mellan att känna mig extremt färglös på restaurang Red Rooster i Harlem. Dagen efter kände jag mig enormt sårbar i ett industriområde i Brooklyn. Jag flackade oavbrutet med blicken och oroade mig för att vakna upp rånad, blåslagen och med en oklar smärta i stjärten. Senare under veckan råkade jag ramla in på varuhuset Barneys och de lyckades få mig att känna mig fattigare, fulare och mer misslyckad än vanligt. Lite av en bragd.

Men hemma i Chelsea däremot blev jag Guds gåva till mänskligheten. Alla tittade på mig uppskattande. "Love your jacket!" ropade någon. "Oh my God, you're gorgeous!" sa en annan. Jag har alltid sagt att alla kvinnor bör ha en bög som nära vän. Så mycket uppskattning och beröm går nämligen inte att uppbringa ur en staight kille. Nu börjar jag luta åt att varje kille måste ha en gay kompis också. Någon som okritiskt och regelmässigt öser beröm och smicker över mig. En husbög bör bli en allemansrätt.

De som inte är med mig på den här idén är homofober.

Påskens läxa.

Det ringer på dörren precis när vi satt oss för att äta. Jag vet vad det handlar om, flinar överslätande åt våra gäster och ursäktar mig. När jag öppnar står fyra hålögda barn med en utsträck korg mot mig. Inget ”glad påsk”, ingen hopplös teckning eller en sorglig pinne med en gul påskfjäder på. Bara 4 par grisögon som vill ha. De bara står där i sina Barborjackor och fipplar med sina iphones och väntar på att jag ska ge dem något.

-Jaha, vad vill ni då? säger jag för att försöka locka fram lite påskstämning.

-Vi vill ha godis, säger den minsta flickan i knytblus efter att en av de äldre gett henne en knuff i ryggen.

-Brukar inte påskkärringar åtminstone klä ut sig? försöker jag älskvärt.

-Vi vill ha gott godis, inget sånt där som ni gamla äter, säger den äldsta i gänget. En tjej i 10-års åldern med en blick som en gammal tjackhora.

Jag samlar mig. Försöker hålla igen det anförande som håller på att explodera inom mig. Det som handlar om att de här snorungarna summerar allt som är fel med det här landet. Att de växer upp och tror att de har en självklar rätt att få, utan att ge ett dugg själva. Och när det dessutom är små överklassyngel som fötts med silverspadar i käften, äcklas jag bortom ord. Men jag besinnar mig, de är ju bara barn herregud. Barn till föräldrar med ett medvetande som maneter som inte lyckats lära ut det mest basala. Vill man få godis av vilt främmande människor, så måste man bjuda till. Vara lite gullig, sjunga en visa, måla ett ägg, jonglera, skjuta lerduvor eller vad som helst. Men de står bara framför mig med sina små giriga blickar.

-Pengar kan vi också ta, säger den feta pojken i tweedkostym.

-Nej, det är klart att ni ska ha godis kära barn, säger jag och ler mitt vargleende. Jag går in i skafferier precis runt hörnet och tar en grabbnäve hundgodis, som ser ser ut som både choklad och lakrits, men i själva verket är nermalda djurrester som förenats med lite gelatin. Jag säger att det är någonting alldeles extra från.....Verbier, hittar jag på och märker att det är ett namn som invaggar dem i trygghet. 

Sen går de nedför backen utan så mycket som ett tack. De äter några bitar hundgodis och sekunden senare kaskadkräks de okontrollerat över varandra. 

Jag vinkar ned mot dem där de stapplar hemåt i ett doftmoln av magsaft och hundgodis, mot sina vita Howardsoffor och designerkök. 

-Jesus hade en ganska tuff påsk också, skrattar jag så att det hörs i hela grannskapet.

Mäklardvärgen.

Jag har börjat gå på lägenhetsvisningar och kommit fram till att alla mäklarannonser skrivs och fotograferas av en dvärg från 1800-talet. Det är nämligen den enda rimliga förklaringen till de utstuderat låga och vida vinklar som får en skabbig lägenhet på nedre botten att se ut som Versailles badandes i ljus. Nu senast var jag på en visning där man refererade till två kvadratmeter garderob utan fönster - som allrum/hobbyrum. Vilken det kanske kan vara, för en fruktansvärt liten människa eller Joseph Fritzl. 

Att dvärgen är från 1800-talet är helt självklart, eftersom ingen samtida människa på allvar skulle använda begrepp som pietetsfullt, extraordinärt, luxuöst, spatiös, umgängesytor, drömboende, synnerligen, såsom, sällsynt tillfälle, ljusinsläpp, och livskvalitet. 

Jag ser honom framför mig. Hur han iförd kråsskjorta, narrmössa med bjällror och näbbskor släpar sin tunga kameraväska utmed marken från objekt till objekt. Alla har läst hans texter och sett hans bilder, men få har sett honom - Mäklardvärgen.

Mat från helvetet.

-Du vill inte pröva vår färska, frigående, ekologiska, majskyckling istället? Den fräkniga pojken bakom disken ställer frågan när jag står och håller i den absolut billigaste kycklingfilén som butiken säljer.

Jag ler älskvärt mot honom och finner mig snabbt.

-Nej, det där går jag inte på. 

Pojken tittar oroligt på mig. Han söker min visdom, så jag bestämmer mig för att ge generöst och oegennyttigt.

-Vad vore Kafka utan svårmodet och den bräckliga hälsan? Vem är Nelson Mandela utan fängelsevistelsen? Samma sak med mat. Det blir inte en storslagen smakupplevelse av bortklemade kycklingar som lallat runt i ett mysigt, uppvärmt hönshus, ätit ”specialodlad” mat och fått sin skit bortkrattad varje dag. Den fräkniga pojkens ansikte vitnar betänkligt och munnen gapar halvöppen. Så jag sluter hans under- och överkäke igen genom att lätt slå min påse med frysta kycklingfiléer under hakan på honom.

-Jag föredrar kyckling som haft en risig uppväxt. Som bott i en pytteliten bur, pressats full med antibiotika och levt i ett öronbedövande kackel tills golvet plötsligt öppnade sig och nästa sak den såg var en roterande kniv i halshöjd.

-Kycklingar med djävlaranamma och lite tuggmotstånd. Kycklingar som varit med om något. Som levt.

Sen lägger jag mina frysta kycklingfiléer på huvudet och skrider vidare in i butiken.

Återinför dödsstraffet.

Jag vet inte vem som sa: ”Ju mer jag umgås med människor, desto sämre tycker jag om dem”. Det kan ha varit jag eller en nobelpristagare i litteratur, det är lite oklart just nu. Men när män hälsar på varandra med ”Direktörn!” och bockar ironiskt, så brister någonting inom mig. Par som kallar varandra för mamma och pappa äcklar mig enormt. Människor som redogör för sina drömmar på detaljnivå irriterar mig, precis som kvinnor som säger sig ha mycket skinn på näsan. Folk som tycker att slussen borde K-märkas. Svenska stand-up komiker. Män som ligger i gymets bastu med benen brett isär. Människor med skum i mungiporna. Folk på lägenhetsvisningar och i synnerhet de som har tumstock med sig. Och, inte minst, människor som jag själv. Bloggare som skriver trötta iakttagelser i en hopplös jakt efter uppmärksamhet och bekräftelse.

Jag vill inte bara avrätta dem, jag vill titta på också.