Barnmorskans signum.

Mötte en kvinna i 90-års åldern som arbetat som barnmorska hela sitt yrkesliv. Hon berättade en hemlighet för mig som hon burit på i över 60 år.  Tidigt upptäckte hon att hennes sätt att fästa klämman på nyfödda spädbarn gav naveln en egensinnig liten form. Hon kunde inte exakt återge hur hon gjorde när hon snörpte navelsträngen, men resultatet var i alla fall högst påtagligt. Alla barn som hon förlöst hade ett gemensamt utseende på sina navlar. En liten bit hud som hängde ner i överkant av navelhålet och bröt den runda symmetrin. Och själva formen var utsökt i sin inbuktning, perfekt djup så att man kunde skymta den tvinnade huden som liksom försvann in i magen med en svag dragning åt ena hållet. Just den här kombinationen av den lilla hudfliken, det fulländade navelhålet med den svaga dragningen åt vänster var det som gjorde att hon kunde känna igen människor som hon förlöst. 

Om det inte hade varit för de barn som fötts sjuka eller för tidigt och därför stannade på sjukhuset en längre tid efter förlossningen, hade hon aldrig insett att hon gav alla sina barn ett litet signum. 

I hela sitt liv hade hon sen suttit på stränder och offentliga bad och inte kunnat låta bli att söka efter ”sina barn”, som alla bar en liten del av henne själv. Hon hade inga egna barn och kanske var det därför som det här blev så emotionellt för henne. Jag lovade förstås på heder och samvete att inte föra hennes hemlighet vidare. Hon la sina gamla förlösande händer på mina och sa att hon gärna ville be mig om en liten tjänst också. Jag förstod direkt vad hon menade och lyfte tillräckligt på tröjan för att blotta min navel. 

Parallella universum.

Som barn tillbringade jag en hel del tid i SVT’s- och UR’s studios. En dag var jag på besök på SVT och blev av någon anledning lämnad kvar ensam i kontrollrummet med en stor glasruta ut över Studio 1. Plötsligt hörde jag en mansröst ropa "hallå" flera gånger i ett headset som låg på mixerbordet. Jag tog på mig lurarna och svarade lite trevande tillbaka.

 -Hallå?

-Äntligen, var har du varit?

-Jag har varit här hela tiden.

-Hur är det annars då?

-Jo...det är väl bra.

 -Vad gör du nu?

-Jag är på besök bara. Vem är du?

-Jaha, det låter inte jättekul direkt?

-Jo, jag tycker det.

-Ha ha, ja det är inte klokt.

-Vad är det som inte är klokt?

-Över mixerbordet? Hörde du också det?

-Nej, jag jobbar ju inte här....

-Ja, haha, fy fan.

-Vad heter du förresten?

-Såg du vart Lasse tog vägen förresten?

-Vem är Lasse?

-Precis, hoppas han hämtade till mig också.

-Vem är du egentligen?

-Nej, hon är i Sälen med ungarna den här veckan så att.....

I det här skedet tog jag av mig lurarna och insåg att jag inte pratat med någon alls. Jag hade bara överhört en vilt främmande människas telefonsamtal i en annan del av tv-huset. Såhär lite senare i livet har jag slagits av att många möten har en liknande karaktär. Vi tror oss föra ett samtal, men efter hand upptäcker vi att ingen av oss lyssnar eller förstår varandra över huvud taget. 

Anorektiska inbrottstjuvar.

Jag läser om ett larm som går på kroppsvikt, så att man kan ha ett husdjur hemma utan att larmet går. Där slutar informationen, men inte jag. Jag ser en ny generation av inbrottstjuvar framför mig med kolossala ätstörningar. De kör Atkins, Danske Rikshospitalen, Ashram, Scarsdale, Grapefrukt-, Popcorn- och Flygvärdinnedieten och även gammal hederlig svält. Allt för att bli husdjurslätta. För mitt inre ser jag tre benrangel som sitter med varsitt glas vatten framför sig och stirra håglöst ner på ett öde köksbord.

-Jag är nere på Labradornivå, säger en till den andre. 

-Då har du fler hus att välja mellan. Jag är tyvärr fortfarande på Grand Danois.

-Åh fan, jag är på Pudelnivå, säger den tredje.

-Kungspudel eller Dvärgpudel? 

De skrattar med sina knarrande röster och beger sig sen ut för kvällens arbete. Kläderna hänger och sladdrar på deras skörbjuggstunna kroppar när de tassar upp mot villan. Ett hus som valts därför att ägarna satt timers i alla rum som tänds och släcks efter ett slumpmässigt mönster som bara berättar en enda sak: VI ÄR I THAILAND OCH ÄR BORTA FRUKTANSVÄRT LÄNGE. 

Det är ett labradorhus och en av inbrottstjuvarna slinker in genom ett 2 dm högt källarfönster. Han rör sig inne i huset och rörelsedetektorerna blinkar till ibland som en trevlig hälsning, utan att starta larmet. Han plockar på sig juveler i en medhavd väska. Silverbestick, kandelaber, en bärbar dator och en dyrbar klocka....sen brakar helvete lös. Hans totalvikt har överskridit gränsen och larmet är öronbedövande. Genom vardagsrumsfönstret ser han polarna rivstarta iväg med bilen. Han skulle vägt som en tax för att få med sig det här bytet inser han.

När väktarna anländer med dragna batongen sitter han på köksgolvet och äter vita bönor direkt ur en burk. Det ligger tre tomma bredvid honom.

-Jag är en labrador, säger han flinande med tomatsås rinnande nedför hela hakan.

Betydelsen av en bra mamma.

Min mamma är en väldigt pigg 79-åring. Vi pratade om döden häromdagen och hon berättade sakligt hur hon vill ha det när hon går bort. Trots att hon saknar Gudstro vill hon gärna ha en kyrklig begravning, hon tycker att folk ska ge pengar till Läkare utan Gränser istället för att köpa vita liljor och hon vill inte ha någon tjusig, dyr kista. Jag sa att jag redan sparat en gammal flyttkartong för hennes del. Mamma trodde inte att hon skulle rymmas i en sån. Men jag lovade att det nog skulle gå bra om man bara sågade av benen först. Då skrattade hon och sa att jag var sjuk, vilket fick mig att minnas en incident från mellanstadiet.

Jag skrev en uppsats i skolan som handlade om en kille som var barnvakt åt ett spädbarn som aldrig slutade skrika. Jag minns inte detaljerna men däremot slutet, när killen kastade barnet i sopnedkastet och gick hem. Dagen efter ringde min fröken upprört hem till mamma och konstaterade att jag var sjuk och behövde få psykologisk hjälp. Men mamma hade också läst uppsatsen och upplyste fröken om att jag bara hade en lite svartare sorts humor och tackade för samtalet. Sen fick hon flera av sina vänner skratta åt min uppsats och frökens reaktion. Jag tror att det här var startpunkten för mitt intresse att skriva. Och på ett lite omvänt sätt har jag en lärare att tacka för det. Fast mest av allt en klarsynt mamma.

Sista frizonen.

Hur länge dröjer det innan jag kan använda telefonen i bastun på gymet? Jag tycker om idén att sitta naken bland vilt främmande män och helt plötsligt kunna fiska upp min mobil ur något ospecificerat hudveck. Jag ser framför mig hur jag för ett begåvat telefonsamtal, gärna någon sorts förhandling på engelska eller en intervjusituation där jag svarar på frågor kring min intressanta person. Plötsligt kanske någon öser på med vatten på aggregatet, då sänker jag telefonen lite grann, håller för mikrofonen och ler lite besvärat.

-Jag försöker faktiskt prata här.

Den köttiga mannen med en rygg som en ryamatta lägger tillbaka vattensleven och lyfter handflatorna mot mig i en ursäktande gest. Jag ler, nickar och, om det inte finns risk för missuppfattningar, kanske jag blinkar kamratligt med ena ögat. Jag pratar högt vidare, kanske om parmaskinkans överlägsenhet mot serranoskinkan, samtidigt som jag vilar blicken på en skinntorr farbror i hörnet som drar bort hud från sina hälar med nageln. Jag känner en så gränslös kärlek till det här landet när vi kan respektera varandra på det här fina sättet i ett rum nära kokpunkten för vatten.

Sen ringer jag ett bildsamtal till min äldsta dotter i New York. Jag ber henne att inte slå på kameran från sin sida.

-Man vet ju inte vad det är för pervon som sitter här inne, som jag sakligt förklarar saken för henne. 

Vardagssadism.

Jag är nere på SL-center för att byta ut ett månadskort som slutat att fungera. Kvinnan bakom disken håller som bäst på att hjälpa mig när jag ser den lilla knappdosan på disken. Den har en liten text som säger ”Vad tycker du om servicen som du fått här?” och 5 svarta knappar. Från VÄLDIGT BRA till VÄLDIGT DÅLIGT och hela gråskalan däremellan. Jag pekar på dosan och ler lite.

-Jaha, då ska vi se hur det går för dig idag.

-Ja, skrattar hon. Jag gör så gott jag kan.

-Det tror jag säkert. Hur tycker du att jag ser ut förresten?

-Förlåt? 

-Vad tycker du om mitt utseende? frågar jag och låter min hand smeka knappdosan.

-Ja......bra......antar jag...

-Bara bra eller fantastiskt bra?

Kvinnan tittar forskande på mig och sen på min hand vid knappsatsen.

-...fantastiskt bra?

-Det känns inte riktigt som om du menar det, säger jag och låter mitt pekfinger stanna över VÄLDIGT DÅLIGT.

-Jo, det gör jag, verkligen.

-Kärlek, är det ett ord som poppar upp när du ser mig?

-Nej, det kan jag nog inte säga........

-Du väljer själv, säger jag och trummar olycksbådande på den lägst stående knappen.

-Ok, kärlek, absolut.

-Och vad brukar vi säga till människor vi älskar?

Hon stirrar på mig med en löjligt vattnig blick. Jag låtsas lägga min kroppsvikt på knappen innan hon till slut får mål i munnen.

-Jag älskar dig...

-Vad trevligt. Det gjorde inte så ont va?

Hon skakar på huvudet.

-Men jag tycker inte din känsla för service var så bra, säger jag samtidigt som jag trycker tre gånger på VÄLDIGT DÅLIGT. Sen går jag ut och har en väldigt bra dag.

Pest eller kolera?

Min 19-åriga dotter och jag ägnar osunt mycket tid åt att tvinga varandra att välja mellan jobbiga saker. Tatueringar och kroppssmyckningar som vi aldrig får ta bort är en avdelning som kittlar vår fantasi enormt. 

-Ok, pappa, antingen CARPE DEIM tatuerat i stor skrivstil runt hela halsen. 

-Felstavat?

-Precis. Eller en delfin med solglasögon, över hela ryggen. Hur ska du ha det?

Med viss vånda valde jag till slut delfinen och såg framför mig ett liv där jag aldrig mer skulle visa mig i bar överkropp. Sen var det äntligen min tur. 

-Ja du, Jackie, antingen en korkskiva i underläppen, stor som ett kaffefat. Även om du tar ut den så hänger läppen som en daggmask och sladdrar runt hakan.

-Ok, jag fattar. Vad är alternativet?

-Ett oerhört trovärdigt tatuerat buskage av könshår som sticker ut som kvastar på insidan av låret och ovanför bikinikanten.

Hon tystnade och jag insåg att jag gått lite för långt. Igen.