Nära-döden-upplevelser.
Jag var på soptippen i helgen och kastade mitt förflutna i olika containers. Det kändes tungt på ett svårbeskrivligt sätt och de renande känslorna jag brukar uppleva lös med sin frånvaro. Snarare slogs jag av tidens obönhörliga gång och livets förgänglighet.
Att kasta barnens hopplösa teckningar och talanglösa små konstverkt från dagis och lågstadiet var helt okomplicerat. Men riktigt tungt blev det när mina egna gamla rullband från tonåren hamnade i samma container märkt ”Brännbart”. Alla dessa timmar jag tillbringat med att spela in och lyssna på musik från skivor och radioprogram. När ett mäktigt blandband med hårdock singlade ner i mörkret blev känslorna till slut så starka att jag bestämde mig för att själv krypa ner i containern. Jag låg i fosterställning längst ned på det kalla metallgolvet, bredvid en gammal lamamössa, en ryamatta som luktade kräks och en kartong med gamla herrtidningar från 70-talet. Mörkret föll och jag inväntade mitt öde när jag bländades av en ljuskägla och hörde en röst ropa ovanifrån.
-Vad fan gör du där?
-Inget.
-Där kan du inte vara i alla fall.
-Varför inte det?
-Det är en container för brännbart.
-Jag har bara ett fåtal amalgamlagningar, om det är det du tänker på?
-Det är avsett för sopor.
-Jag har väldigt låg självkänsla.
-Det hjälper inte, där kan du inte vara.
Så jag kravlade mig osmidigt upp genom att stapla lite frigolitskivor på varandra. En liten folksamling stod och tittade sorgligt på mig när jag kom upp.
-Jag har gått i dödsskuggornas dal och återvänt, proklamerade jag stolt och torkade bort lite matrester från min dunjacka.
Sen körde jag hemåt igen, med en lite mer positiv syn på livet. Det här att vara i dödens närhet gör underverk med mig.
Det sista halmstrået.
Någon ringde igår och sa att han kom från Verkställande Utskottet. Först trodde jag att det var en telefonförsäljare som skulle sälja gödsel och trädgårdsprodukter, men efter något ögonblick mindes jag vagt en lektion i samhällskunskap om politiska organisationer. Politbyrån, Stasi, Verkställande Utskottet...så ungefär gick mina tankar när han plötsligt frågade om jag kunde tänka mig att ta över som Partiledare.
Jag sa som det var, att jag röstat borgerligt i hela mitt liv.
-Ja, men det är ju jättebra. Då begriper du konkurrenterna bättre än någon av oss.
-Efter min övertygelse har jag röstat.
-Övertygelse är bra, det är precis sånt vi behöver just nu.
-Jag kan inte stå upp för era ideer, så det är nog ett problem.
-Titta på våra opinionssiffror, så mycket ideer verkar vi inte ha, eller hur? Vi behöver förändra oss, vi kan anpassa oss helt efter dig.
-Men ni står väl för något...
-Vad tänker du på då?
-Inte vet jag, rättvisa kanske?
-Rättvisa, jag antecknar nu, det är bra. Rättvisa, det klingar bra. Eller?
-Jo, det gör det väl.
-Privatisering, vad tror du om det?
-Det är väl ni emot?
-Är vi? Det tror jag inte, men vi kan bli det om du tror att det är bra för oss.
-Ärligt talat så tror jag att ni...
-Vi betalar VÄLDIGT bra!
-Borde ni inte reflektera över vad som gick fel med den förra först?
-Vi är klara med det.
-Och?
-Vi ska sluta säga att någon har vårt fulla stöd när vi egentligen menar tvärt om.
-Ja, undertext är en rätt subtil kommunikationsform.
-Hahaha, du är rolig också, sånt gillar rörelsen.
-Lyssna noga nu. Jag har anlitat svart arbetskraft regelmässigt, fildelat under hela 90-talet, jämfört Thomas Östros med slemproppen och vigt ett helt yrkesliv åt att främja de kommersiella krafterna i samhället.
-Hand i handske, om du frågar mig. Folkligt och kommersiellt, precis vad vi behöver.
-Jag vill inte ha jobbet.
-Så när kan du börja?
-På torsdag?
Uppslag till reality-tv.
”Win Big 2012” handlar om en bunt smällfeta västerlänningar som får åka till ett hus för att bli av med övervikten. Den avgörande skillnaden från andra liknande program är att huset ligger i ett flyktingläger i Afrika. Det här skapar en illusion av samhällskritik som gör att tv-tittarna slipper känna sig som lägre stående varelser som njuter av att titta på freakshows. Snarare skapas en diffus känsla av empati, att det är lika synd om alla egentligen. De som har allt och inte kunnat låta bli att äta allt de ser - och de som saknar allt.
Utröstningarna bland tv-deltagarna bygger på det välbekanta receptet att de som tappat minst i vikt åker ut. Men istället för att skicka hem dem, placeras de i ett grannhus med en stor glasvägg som vetter rakt in mot flyktinglägret. Där sitter de resten av serien i fåtöljer, framför tv-apparater och följer sina forna medtävlares framfart, med skräpmat, fett och socker i en aldrig sinande ström. Frossandet följs av hungriga blickar från flyktingförläggningen och miljoner framför tv-apparaterna. I den här deltävlingen vinner deltagaren som ökar mest i vikt för varje vecka.
TV-tittarna uppmuntras att ringa in och satsa pengar genom ett spelbolag på vem som minskar mest och ökar mest. Varje samtal kostar 19:- varav 2:- går till flyktinglägret. Pengarna till lägret fördelas sen slumpmässigt ut till ett enda tält på flyktinglägret och är ett litet tv-format i sig. ”Flyktingmiljonären” delar inte bara ut pengarna utan följer även de oundvikliga konflikterna och våldshandlingarna som den plötsliga och slumpmässiga rikedomen för med sig. Det blir också höjdpunkter till kvällens nyhetssändning lite senare på kvällen.
”Win Big 2012” är helfinansierat av en samarbetsorganisation för industriellt processad mat och läkemedelsindustrin. När någon dör under tävlingen så plundras de på sina inre organ som sen används i ett annat tv-program under namnet ”Ge och ta 2012” där deltagare som behöver donationer för att överleva måste slåss om organen i en livesändning på Globen. Den slutliga vinnaren i ”Win Big 2012” kliver ut ur sitt hus, lika utmärglad som alla i flytinglägret fast med en enorm mantel släpandes bakom sig. Det är först efter ett tag man inser att det är överskottshud. Jag tror att vi har ett bra tv-år framför oss.
Följande har hänt.
Det nya året inleddes med att jag mötte en främmande man i mitt badrum på morgonen. Han var naken och stod och borstade tänderna med min eltandborste. Obekymrat mötte han min blick och fortsatte som om jag inte var närvarande. Jag stod där helt stum, i någon sorts chock. Då gick han över till attflossa så att det rann blod ur mungiporna. Flinande mötte han min blick, spottade i handfatet och tog fram min after shave, min deo och mitt hårvax och hjälpte sig själv. Jag visste inte vad jag skulle säga eller göra men bestämde mig för att bara studera det hela, jag visste ju inte om han var våldsam och farlig.
När han gick ut till garderoben följde jag efter honom och tittade på när han rotade igenom alla mina lådor. Sen klädde han på sig och tassade in i mitt sovrum och omfamnade min fru som låg och sov. Hon kvittrade i mörkret och kallade honom älskling. Då började jag verkligen undra vad det var som pågick egentligen. Jag följde efter honom in i min yngsta dotters rum och när han pussade på henne på kinden väste hon att han kunde dra åt helvet, vilket kändes som en enorm lättnad. Var hon den enda som såg den här inkräktaren precis som jag? Han gick nedför trappan och jag följde efter tills vi kom in i min äldsta dotters rum. Han pussade henne på kinden också och mumlade någon fjantigt ömhetsintyg jag inte kunde uppfatta. Hon reagerade inte alls, av panikchock, tänkte jag. Sen tog han på sig min ytterjacka, kände efter att bilnycklarna låg i höger ytterficka, gick ut genom ytterdörren och körde iväg i min bil.
Jag kom på mig att själv att stå och vinka lamt genom fönstret åt honom - mitt nya jag.
God medeltidsjul.
Förr i tiden fanns ett system för att tillaga flera rätter samtidigt som tilltalar min fantasi enormt. Förenklat kan man säga att det börjar med ett stort djur, sen stoppar man in andra djur i fallande skala i varandra.
Oxen rymmer en hjort som rymmer en gris som rymmer en struts som rymmer en grävling som rymmer en hare som rymmer en uggla som man slutligen pressar in en skogsmus i. Som i sin tur kanske har en liten festlig mandel i stolgången?
Därefter grillar man denna kompakta, ryska docka av kött över en öppen eld tills skogsmusen slutar att pipa. Då trancherar två män köttet med en tre meter lång sågklinga med handtag i vardera ände. På talriken ligger därefter någonting Pancetta-liknande. Eller, som jag brukar säga, en köttrulltårta med hela vår härliga fauna.
Jag kommer därför att laga någonting åt det här hållet i jul, men där jag startar med kalkonen som värddjur och jobbar mig nedåt i näringskedjan.
Smaklig måltid och God Jul kära vänner.
Lyckan är ett kylskåp.
Jag åker runt med ett trasigt kylskåp i lastutrymmet i min bil. Jag antar att det finns någon sorts symbolik här, men jag är för obegåvad för att se den.
Samma dag som det började att ge upp livsanden, med flåsande ljud och allt sämre kylning, så brann det i en vitvaruaffär i min närhet och alla priser sjönk med 50%. Jag åkte dit och njöt av att synchroniciteten för en gångs skull var på min sida.
Annars har hela mitt liv präglats av sammanträffanden som varit kontraproduktiva. En tonårstid märkt av sen könsmognad, det kalla kriget, AIDS, energikriset och stora presenningar över folkölen på helgerna. Jag var för ung för att bli rik på 80-talet och är för gammal för att bli det på 2000-talet. Min bestående känsla är att jag fötts på fel plats och i fel tid.
Jag dagdrömmer om att jag skulle veta allt det jag vet nu (inte jättemycket) och bli geniförklarad i 1600-talets Italien. Jag och Caravaggio skulle vara ute och röja på nätterna och på dagarna skulle jag smidigt leda in Galileo Galilei på de spår som skulle göra honom världsberömd. Kanske skulle jag lotsa Shakespeare lite elegant och bistå med teman för hans skapande. "Vad tror du om en pjäs med en dansk prins?" Medicifamiljen skulle finansiera mitt liv i lyx och överflöd men eftersom jag har svårt att hålla tyst skulle jag snart få katolska kyrkan över mig. (Både bildligt och bokstavligt om man känner den rätt.)
Dagdrömmen tar slut när jag eldas upp vid en stolpe på Piazza della Signorina, samtidigt som jag kommit fram till soptippen som stänger grindarna framför ögonen på mig. Jag vänder hemåt med mitt uttjänta kylskåp och inser att för min sort finns ingen perfekt epok.
Han som var orange i boken.
Jag satte både läsplattan och mig själv på ett uthållighetstest nyligen och läste ”Krig och Fred” av Tolstoy. Frånsett ett antal bedövande tråkiga passager om truppers position och tillstånd, så var det inte alls så dumt.
Jag har följande gratisråd till världens alla förläggare. (Jag förväntar royalty för all framtid på den här idén.) Man borde kunna färgmarkera ett namn och sen automatiskt få den personens uppsjö av ologiska smeknamn i samma färg på alla 2700 sidor. På så vis skulle man slippa att undra över den där nya personen som dyker upp ur tomma intet en tredjedel in i boken.
Jag tror att läsförståelsen och upplevelsen skulle öka radikalt om man en gång för alla kan slå fast att Count Pyotr, Pierre och Bezukhov inte är tre tråkiga gubbar, utan en och samma tråkiga gubbe. Kan vi dessutom enas om att han är just orange, så kan ni kanske föra en intelligent diskussion om boken. Jag kommer tyvärr att vara sjuk den dagen.