"Pappa, vad blir det till middag?" "Schäfer!"
De flesta förpackningar i mataffären avbildar det som finns inuti. Med ett stort undantag - djurmat. Där avbildas vem som ska äta det.
Jag vet inte var det här påhittet kommer ifrån, men slås ibland av hur märkligt det är.
Tänk om jag kom till Sverige från en annan kultur och hamnade i mataffären. Antagligen skulle jag tro att i det här landet äter man gärna Labrador på burk och katt i små portionsförpackningar. Det finns uppenbarligen någon sorts pyttipanna också med en flock av olika sorters hundkött i som säljs i gigantiska sopsäckar. Det verkar också vara viktigt att deklarera om hundköttet kommer från valpar eller fullvuxna. Antagligen en smakfråga. Att avbilda djuren i rörelse är också viktigt, så att man förstår att det inte är en stillasittande knähund man äter, snarare ett spänstigt och aktivt djur i sitt livs form.
Ägna nu hela tisdagen åt att fantisera fritt kring hur det skulle se ut om Tacoprodukter, landets billigaste flaska sprit och räkost hade personerna som köper dem på förpackningen.
Historien bakom bajskaffe.
Riktigt dyra saker har nästan alltid en bra historia som motiverar priset. Whiskyn som kostar som en en normal bil har fått sin malt från en liten ekologisk odling på Norra Islay där Golfströmmen och vindarna har en alldeles unik effekt på skörden.
Rostningen av malten sker med torv från en plats där stora slag om Skottland skett ochinnehåller fragment av både djur- och människokroppar. När rostningen är klar destillerar man 12 gånger i kopparkolonner som återvunnits ur gamla nattkärl från 1600-talet. Vattnet som används för att späda ut whiskyn kommer från en underjordisk källa i Ben Nevis och hämtas för hand av 6 dvärgar för att sen fraktas med lamadjur genom den otillgängliga terrängen.
Lagringen av de ädla dropparna sker i gamla kruttunnor från Columbus skepp Santa Maria och den ädla drycken vilar sen i 45 år i ruinen av Kung Arthurs slott "Tintagel". Tunnorna vrids moturs varje fullmåne och ett kvarts varv medurs varje skottår, av en liten tjock tant med en konstig hatt.
Jag nämner det här eftersom jag drack världens dyraste kaffe i helgen. En produkt med lite svagare storytelling. Bönorna kommer från Bali och har där ätits upp av ett litet mårddjur och passerat igenom matsmältningssystemet. När bönorna lämnat systemet samlas de upp, rengörs och rostas som vanligt.
Varför jag ändå drack den här produkten, överlåter jag helt åt er läsare att spekulera kring.
På lövtunn is.
Jag har under flera år häcklat kvinnor i min omgivning för att de låter sig duperas av kosmetikaindustrin.
-Det säger något om kvinnor när ni låter er luras av uppenbara kvacksalvare och villigt betalar kilopriset på guld för en verkningslös anti-rynk kräm. Att intelligenta och upplysta människor 2011 köper varor med en bevisföring som är lika trovärdig som Billy Butt, är oroväckande. Är det så konstigt att ni inte får lika lön för lika arbete? Kvinnokampen kanske skulle vara lite mer framgångsrik om ni uppvisade en smula skärpa och kritiskt tänkande istället för att helt hemfalla åt fåfänga och godtrogenhet....
Samtidigt som jag hämtar andan för att fullfölja min sansade utläggning inför min familj och 6 goda vänner, öppnar min fru hörnskåpet i köket. Det är till bredden fyllt med proteinpulver, vitaminpiller, spirulina, rosenrot, rysk rot, omega3, hajleverolja, ginseng, zink och grönt, vitt och rött te.
Sen stängs skåpluckan under tystnad samtidigt som jag tittar stumt ner i bordsskivan.
-Nej, nu ska det väl sitta med lite kaffe? väser jag och krälar ut ur rummet.
Syndafloden är här.
Senaste vattenräkningen visade att vår förbrukning fyrdubblats på ett år. Kvinnan på kundservice medgav att det verkade konstigt men sa att jag nog måste tala med kommunen, för de kompenserar inte den här typen av fel.
-Jaså, det gör de inte? svarade jag och börjar skriva ett väluppfostrat mail till den ansvarige på kommunen.
Bäste herr Hjärndöd.
Det är väl ingen slump att du arbetar med vattenfrågor på kommunen. Avloppsfrågorna borde ligga dig närmare om hjärtat men jag antar att det krävdes lite mer kvalifikationer för den posten. Trots att jag gick ut gymnasiet med underkänt i matematik så finns fortfarande en gnutta mängdlära kvar i kroppen sedan lågstadiet. När vattenförbrukning ökar såhär radikalt i en villa så står huset antingen helt under vatten eller så är det någonting fel med mätaren. Huset står inte under vatten, däremot byttes mätaren rätt nyligen. Hos de flesta normalbegåvande människor skulle det antyda att det är felkällan.
Afrikas Horn hade varit en sorglös plats med den här mängden vatten. När en glaciär i arktis kalvar, är det den här mängden vatten vi pratar om. Fukushima hade aldrig hänt om de haft den här mängden vatten till kylaggregaten.
Gör om, gör rätt!
Mindfulness, på mitt sätt.
Som sagt. Vi stannade hemma i Sverige i sommar för första gången på 10 år. Den nya hundvalpen och två döttrar just hemkomna efter ett år utomlands gav oss inget annat val.
Självklart hade grannhuset just sålts och den nya ägaren bestämde sig för att renovera och borra för bergvärme hela sommaren. Att hela bygglaget härstammade från någon öststat är självskrivet eftersom ingen svensk hantverkare skulle börja arbeta så tidigt och sluta så sent. (Jag skriver detta med enbart positiva förtecken) Vi väcktes och somnade till ljudet av slagborrar och doften av ryska cigaretter. (Lite mindre positiva förtecken.) I ögonvrån kunde jag konstatera att grannen målade alla rum vita, vilket verkar vara industristandard om du vill vara med i ett inredningsreportage numera. Alla dessa vita människor i sina vita hem, tänkte jag och mindes ett äckligt par i någon tidning jag bläddrat i.
De stod framför en vit soffa och bildtexten som förklarade att kuddar och människor får stå för färginslagen i deras hem. Min absoluta känsla var att ingen färgad människa någonsin satt sin fot i deras hem, trots att de hade en ensam afrikansk mask på en vägg, eller kanske just därför. Jag mindes också hur jag provocerades av alla coffetable böcker som låg utstuderat halvöppna i hemmets alla vrår. Böcker tjocka som byggmaterial med flotta hotell, svartvita fotografier av grönsaker och japansk kalligrafi. Böcker som ingen frisk människa någonsin skulle öppna.
Här började min fantasi löpa fritt och jag såg horder av små pojkar i 10-års åldern framför mig som invaderade det vita hemmet. Med nervsystemen dränkta i kroppseget GHB, blåbärssaft i rangliga dricksglas och fragment av daggmask och jord under naglarna springer de gatlopp genom huset. Själv lösgör jag majestätiskt en hel kennel med Grand Danois efter en lerig höstpromenader in det kök som mest ser ut som en obduktionssal i en svensk Wallanderfilm.
Den här typen av dagdrömmar får mig att komma ner ordentligt i varv på sommaren.
Budgivning från helvetet.
Jag känner mig generös och vill ge min fru en present. För lång och trogen tjänst skulle man kunna tro, men snarare som en sportdryck för att hon ska orka ett tag till. Så jag surfar in på en auktionssajt och hittar en gammal klocka från 60-talet. Jag lägger ett bud men oroar mig för att mina 1700:- kanske inte kommer att räcka, därför slår jag även på live-auktionen och väntar in mitt objekt.
Eftersom jag aldrig lagt bud på det sättet förut vill jag testa hur det går till. Så jag provtrycker på knappen ”lägg bud” lite på måfå. Jag förväntar mig ett litet ”är du säker på att du vill lägga ett bud? Bekräfta genom att trycka på...” Men det händer inte, så jag trycker några gånger till på andra varor. När jag tryckt på 3 knappar går det upp för mig att jag just lagt ledande bud på en gustaviansk stol för 12.300:-, enkristallkrona för 37.800:- och en hel samling av glaskonst av Ulrica Hydman-Vallien för 47 100:-. De kortaste 30 sekunderna i mitt liv passerar och jag följer katatoniskt hur jag vinner alla mina bud.
Min tunga har torkat ihop till en soltorkad tomat, det ilar och krampar i bröstet och jag hinner tänka att en infarkt eller hjärnblödning vore en gåva i det här läget. Jag får tyvärr bara lite näsblod.
-Jag hade just ätit grillad kyckling med händerna och slant över tangenterna, vädjar jag till knytblus-kärringen på auktionsfirman på andra sidan pansarglasfönstret.
Efter ett SMS-lån på 98.900:- sitter jag på väg hem i en hyrd skåpbil och försöker öva på de rätta orden.
-Jag har en liten överraskning.....jag tänkte på dig idag.....gissa vad jag har köpt till dig....
Småländsk idyll.
Jag är hemma i Sverige på semestern för första gången sedan år 2000. Jag minns den sommaren ovanligt väl eftersom vi även då hade en ny hundvalp och lockades av idén att se lite mer av Sverige. Dessutom skulle vi få besök av vänner från England och ville gärna visa upp Sverige från sin bästa sida. Utanför Skultuna hittade vi ett större hus som enligt ägaren var en riktig småländsk idyll. Jag som försörjer mig på att överdriva och skönmåla med ord och bilder, borde ha vetat bättre. Den enda bild jag fick av ”Fiskarstugan” innan jag bestämde mig föreställde en tätt beskuren veranda med en tom solstol. Ägaren hävdade att de inte hade fler bilder, trots att huset varit i familjens ägo sedan utvandringen. Godtroget betalade jag in hyran och såg fram emot några härliga veckor i det som ibland kallas för Sveriges vagga.
Stugan var visserligen röd med vita knutar och låg avskilt med närhet till en sjö, precis som det stod i texten. Men det mest iögonfallande med Fiskarstugan var snarare att den var belägen mitt i en kohage och inhägnad med taggtrådsstängsel runt om. Närmare bestämt sju meter från den tätt beskurna verandan och en och en halv meter ifrån den rangliga s.k utegruppen. Närvaron av en flock kor runt alla gavlar gjorde också att flugorna surrade som tinnitus dygnet runt och doften av kospillning låg som ett kraftfullt doftljus i hela huset.
Så jag utnyttjade hela mitt yrkeskunnande och skrev ett välformulerat mail till ägaren och förklarade pedagogiskt att jag kände mig vilseledd, att Fiskarstugan hade mer gemensamt med Auschwitz än en Småländsk idyll. Ägaren svarade med begrepp som blivit industristandard när människor ska prata inför media, men är helt utdöda i vanliga samtal: Kränkt och bestört. Han menade att korna i kohagen varit pricken över i:et för andra gäster som hyrt huset. I så fall så borde det väl ha stått i annonsen med fet stil, svarade jag. Mailväxlingen pågick under ett par dagar samtidigt som jag löpande hällde i våra engelska vänner sinnessjukt starka drinkar, så att vistelsen åtminstone skulle ha någon sorts positivt töcken kring sig. När tjuren en tidig morgon våldtog en kossa i det strilande regnet framför ögonen på mina döttrar och min hundvalp, var måttet rågat. Vi lämnade stugan och jag krävde att få tillbaka pengarna för veckan jag inte utnyttjat. Ägaren började givetvis att förhandla och när han fått ner mitt krav på återbetalning så att han var nöjd, skrev jag att han kunde betala in pengarna direkt på postgiro 90 00 72-0. ”Det tillhör Amnesty International, en organisation jag sympatiserar med och som bland annat delar min syn på det här med taggtrådsstängsel.” Han svarade genom att höja beloppet till Amnesty, vilket fick mig att ompröva honom en smula. Det gjorde också att jag för ett ögonblick drabbades av lite dåligt samvete. Innan jag lämnade Fiskarstugan hade jag bajsat i en långpanna och ställt in i varmluftsugnen på 52 grader. Och kortet på köksbordet kändes plötsligt också lite för mycket. "Tack för en underbar tid i ert vackra hus. Jag har gräddad något litet gott i ugnen. Väl bekomme."