Fåfängans fyverkeri.

Säg såhär. Du är borgmästare för en liten sömnig stad på Rivieran, i skuggan av Nice och St Tropéz. Vad gör du? Du har en filmfestival sedan 1946 och kombinationen av kultur, sol, bad och champagne ger uppmärksamhet, men uppsvinget för staden uteblir under resten av året. Så du expanderar en smula och lägger till en tv-mässa en annan vecka. Det fungerar och du adderar ytterligare med en porrfilmsfestival, en reklamfestival, en musikmässa, en fastighetsmässa, en hålfotsinläggsmässa och Gud vet allt, tills du till slut fyller staden med människor året runt. Människor som inte bara bokar hotell, äter och dricker ursinnigt, utan till och med betalar för att få komma dit under en vecka och tro att just deras jobb är viktigare än något annat. Det här är inte Cannes - det är genialt.

Produktutveckling i verkligheten.

Jag har precis köpt ett par hörlurar som har sk noice-cancelling system. Jag satte de på prov och konstaterade att de verkligen dödade en hel del störande ljud från omgivningen. Tyvärr verkade de inte fungera på taxichauffören igår.

-Vaharupårejförlurarnurå?

-Förlåt. Jag hör inte dig nu.

-JOJAGSAVAHARUPÅREJFÖRNÅT?

-Hörlurar som gör att kan få vara lite för mig själv när jag reser, säger jag lite för högt och hoppas att han fattar vinken.

-JAG FÅR ONT I ÖRONEN AV SÅNA DÄR LURAR, FÅR INTE DU DET? Skriker han tillbaka. Jag ler, rycker på axlarna och låtsas inte höra honom. Min blick vandrar ut över asfalten på Sveavägen som småkokar i värmen.

-DET LÅTER SOM EN BRA GREJ DET DÄR. DET ÄR JU SÅ MYCKET LJUD NUMERA.

Jag nonchalerar honom och försöker lyssna på ”Avalanche” med Jenny Seeräüber. Chauffören skriker på där framme och söker min blick i backspegeln.

-EN ANNAN TYCKER JU OM ATT DET BLIR TYST IBLAND OCKSÅ. FOLK SKA JU PRATA MED EN HELA TIDEN OCH BERÄTTA OM SINA LIV OCH SKIT. JA, DET SKA BLI SKÖNT MED THAILAND I SOMMAR. EN ANNAN HAR JU VARIT DÄR 12 GÅNGER NU. DJÄVLA BRA FOLK OCH VILKET KÄK....

I det här läget tar jag av lurarna och möter hans blick i backspegeln.

-Hur skulle det vara om du höll käften och körde mig dit jag ska istället?

Det var old-school-noice-cancelling och det höll sig resten av resan.

Återfallet.

Mötena på AH (Anonyma Hundägare) har varit ett stort stöd för mig mot den värsta abstinensen. Ett helt år har gått utan hund och jag kan säga att jag känt mig stark och motiverad en längre tid. Så när jag mötte tre Jack Russelvalpar under en promenad i skogen i helgen, tittade jag osentimentalt på de små liven som krälade runt mina fötter. Jag använde en klassisk AH-teknik som går ut på att blockera undan emotioner genom att framkalla negativa och obehagliga hundminnen. Jag tänkte på hundbajs, fästingar som faller som blåbärsklasar, hundars andedräkt, hundar som juckar på små barn, hundar som äter bajs, doften av blöt hund, ouppfostrade hundar, hundar som bits, hundar som rymmer, hundar som släpper sig och hundar som inte begriper ett dugg. Sen föll jag ned på knä och grät av lycka och lät mig slickas systematiskt i ansiktet av alla tre. 3 timmar senare hade jag köpt korg, matskålar och en bur för flyg- och bilresor. Samt Signe, 12 veckor gammal.

”Jag heter Anders och jag är hundägare.”

Titta! Ett hålfotsinlägg.

Jag har bokat tid för att gjuta sulor till mina skor. Jag är inte säker, men tror att det ingår i den Tibetanska dödboken som ett av förstadierna till döden. Under alla omständigheter är det ett enormt ålderstecken som man helst ska tala väldigt tyst om. Vilket kan bli svårt i mitt fall. Inte bara därför att jag har en tendens att kräkas ur mig oväsentligheter, utan också därför att vi pratar om inlägg i storlek 47. Det är ingenting man omärkligt smyger fram på gymet när de ska in i gympaskorna. Det är som att hala fram två kajakpaddlar i omklädningsrummet.

Jag ser också middagar framför mig, där någons spädbarn krälar ut från hallen med mitt ena hålfotsinlägg i munnen. Föräldrarna skriker och sliter inlägget ur munnen på barnet. Det hamnar en bit bort på parketten och gästerna spekulerar oroligt och okunnigt om det är någon sorts djur barnet haft i munnen. Ett platt, fult djur. Jag föreslår då att det är ett australiensiskt näbbdjur och närmar mig det med en gaffel i ena handen och min skinnjacka i den andra. Folk beundrar mitt mod när jag liksom cirkulerar runt djuret och till slut slänger skinnjackan på golvet och lägger mig över den. Sen reser jag mig upp och har lirkat in handen som liksom roterar inne i skinnjackan och skapar en perfekt illusion av ett instängt djur. Jag säger att jag måste ta den till Skansen och tackar för en underbar kväll.

Ja, det är ett djävla jobb att ha hålfotsinlägg.

Efterbörden av Niklas.

Det blev fasligt mycket reaktioner på mitt arbetsintyg för Niklas. Hans fackförbund ringde upp mig och menade att jag kränkte Niklas genom att skriva om honom på det sättet. Jag frågade hur de tyckte att jag skulle skriva istället. Tanten från fackförbundet sa att jag skulle fokusera på det positiva med Niklas, inte det negativa.

”Ska jag skriva att han lekte med sig själv på arbetstid?” Det tyckte hon inte, trots att jag försökte förklara det antagligen var den enda sexuella relation Niklas kunde förvänta sig i livet - vilket ju är dubbelt som bra som ingen alls. ”Nej, det är inte positivt” sa tanten från fackförbundet och blottade hela sin stigmatiserande inställning. Hon tyckte att jag skulle skriva mer allmänt hållet om någon positiv färdigheter. ”Som när han äter sitt eget snor SAMTIDIGT som han uppdaterar sin facebooksida?” fyllde jag i. "Nej, jag syftar på en sida som kanske inte syns idag, men som skulle kunna gro fram och utvecklas på en annan arbetsplats, en egenskap som är svår att se idag” fortsatte tanten.

Jag funderade en liten stund och frågade sen om hans rasism skulle kunna vara lösningen. ”Han har ett hakkors tatuerat på halsen som han försöker dölja med en halsduk.” Tanten från fackförbundet tyckte att jag tänkte rätt, men att just den sidan kanske smalnade av hans potentiella arbetsgivare en smula. Jag svarade att många supporterklubbar och taxibolag skulle ta emot honom med öppna armar och antagligen utveckla hans fientlighet till oanade höjder.
”Det känns inte som om vi förstår varandra” sa tanten och la på.

Det inte fullt så vita pulvret.

Läser att det genomförts en raid på Stockholms krogar och att stora mängder kokainrester hittats på toalettlocken. I mina öron är det här en triumf för framförallt WC-ankan. En produkt som alltså lyckats få stadens snortare att betrakta offentliga toaletter så kliniskt rena att de väljer att använda dem som serveringsplats. Jag vill minnas att en del toaletter jag besökt på krogen saknar lock, vilket får mig att undra om några lägger linan direkt på ringen då? Living on the edge, bokstavligt talat. Men å andra sidan kanske det inte är så märkligt det här. Kan man tänka sig att dra upp ett pulver i näsan som transporterats hit i någons fåtöljgång, då klarar man väl det mesta?

Konstkritiker för en dag.

De ringde från Östgöta Correspondenten och undrade om jag kunde tänka mig att recensera en stor utställning med den hyllade hallandsmålaren Jörgen Frid. Jag sa att jag varken var konstvetare eller journalist, varpå chefredaktören försäkrade mig om att nästan inga journalister har någon egentlig utbildning eller kompetens numera. De sitter mest och väntar in pressreleaser som de sedan ändrar tempus på och publicerar. Han vände sig till mig eftersom han visste att jag skunde skriva en text som lockade och drog besökare till utställningen. Han glömde att fråga vad jag själv tyckte om Jörgen Frids verk.

Så jag åkte ner till Malmö i veckan och skrev följande:

Konstnären Jörgen Frid slog igenom 1986 med en stor utställning i Halmstad. En svit av gigantiska, nonfigurativa målningar med mystiska titlar lyckades åstadkomma en osäkerhet hos publiken som ledde till ett, i mitt tycke, reflexmässigt hyllande. Men jag lägger mina förutfattade meningar åt sidan när jag skrider in i Malmö Konsthall. Det första som möter mig är en gigantisk vulva på 1x3 meter målad i olja, betitlad "Oidipussy". Ett försök att vara bevandrad i grekisk mytologi, men den enda insikt den förmedlar till mig är att Jörgen Frids flickvänner (om han haft några) aldrig kan ha upplevt orgasm.

Jörgen Frid själv hasar omkring lite småpackad i en randig, stickad tröja som inte kan ha tvättats sedan 70-talet och försöker se intressant ut. Han kan stanna upp vid ett av sina egna verk, liksom fundera över djupsinnet i det och sen kasta gillande leenden till folk omkring honom. Ungefär som om han just upptäckte någon ny sida i sitt konstnärsskap. Tyvärr tror jag inte att dimensioner som ”oduglig, platt och pretentiös” dyker upp i hans grumliga intellekt.

Jag var nära att ompröva honom runt mitten av 90-talet när hans performanceverk "Miljö 2.1" visades på Folkets Hus i Fiskebäckskil. Jörgen drack i filmen 7 liter havsvatten från Kattegat och Skagerack och grenslade sen en spann utrustad med ett durkslag. Resultatet i hinken tjänstgjorde därefter som grundfärg till en klinkerbyggd roddbåt som Jörgen rodde över till Danmark och eldade upp. Här kände jag att han var på något. Men två år senare retarderar han till sin ursprungliga, låga nivå igen med ett hopplöst fotoprojekt där Jörgen använde sig själv och sitt kön som återkommande objekt. "Rabarbersvaj" avbildar Jörgen, kapad vid huvudet, iförd morgonrock och med en utgjutning straxt under midjan. "En ganska modest utgjutning, på gränsen till ett tygveck" som Ing-Marie Göransson på Sydsvenskan träffande uttryckte saken.

Men här i Malmö konsthall kan man alltså se flera av dessa verk, inklusive resterna av roddåten vars doft ackompanjerar och summerar Jörgen Frids samlade produktion med ordlös magi.

P.s Artikeln refuserades. Chefredaktören hade ett belöningssystem från stadens attraktioner där han fick ersätttning för all trafik hans tidning skapade. Dessutom samlade han på Jörgen Frids tavlor och såg fram emot vad en haussning skulle kunna göra för värdet på hans samling. D.s