En signal utan mottagare.
Ibland ringer jag till okända människors landställen, väl medveten om att ingen är där. Jag tycker om idén att det ringer i ett nedkylt, insnöat hus ute i skärgården. Mina signaler skär igenom tystnaden som ett rakblad. Kanske får jag en kråka att flyga iväg eller en liten näbbmus att stanna upp och lyssna uppmärksamt. Jag ser de gamla grå telefonerna framför mig, hur de skälver till av ringsignalerna och sen - den massiva tystnaden som följer. Ibland ringer jag i gryningen, ibland mitt i natten. Det ger mig en känsla av inflytande och betydelse som jag tycker om.
Jag ser mig själv i blommorna.
På ett hotellrum i Juan Le Pins hänger den här tavlan. Jag skrattade när jag såg den och undrade hur det kändes för konstnären att efter ett antal år av konststudier, ambitioner och nudelsoppor sluta som visuell muzak på ett halvsunkigt hotell. Sen började jag plötsligt gråta okontrollerat och slängde mig på sängen och det överkast som antagligen innehöll lika mycket DNA-spår som Bert Karlssons kalsonger.
Jag kunde inte för mitt liv begripa varför jag överrumplats av sorg. Vad var det i tavlan som väckte såna starka känslor? Var det min gränslösa empati för allt och alla eller det faktum att jag ätit peperoncino till lunchen? Kanske såg jag mig själv reflekteras i blomstermönstret? Mina egna tillkortakommanden, mina egna grusade krokidrömmar eller min opublicerade diktsamling ”Regnet gråter”. Och om det var så, då var det verkligen stor konst som hängde på hotellrummet.
Tekniksvårigheter.
Det är tre minus ute och jag går och pratar i min sk Smartphone. För att avsluta samtalet utan att behöva ta av mig handskarna i svinläder, trycker jag pekskärmen mot min näsa och försöker träffa den röda telefonsymbolen. Jag trycker telefonen åtskilliga gånger mot näsan och försöker få träff. Till slut blir jag så irriterad att jag drämmer telefonen med full kraft i mitt eget ansikte. Det är framgångsrikt på så sätt att samtalet avslutas, men skärmen är täckt av näsblod.
Jag börjat desperat att torka av luren med handskarna samtidigt som tårar rinner ur mina ögon och blod fortsätter att rinna ur min näsa. Halva Kungsgatan har stannat upp för att titta på mig vid det här laget. Handskarna är genomdränkta av blod och mitt ansikte ser helt demolerat, när det plötsligt ringer. Jag anar genom tårarna och blodet att det är ett mycket efterlängtat samtal från chefen för Dramaten som övervägt att beställa en svit av pjäser av mig. Vi har ringt om varandra flera gånger och jag inser att jag måste svara.
Jag sliter av mig ena handsken och trycker med fingret på den nedblodade skärmen. Ingenting händer. Mitt finger plaskar nu ursinnigt runt i alla hörn, helt utan resultat. Jag misstänker att blodet kortsluter skärmen på något sätt och drar därför hela telefonen mot min vargpäls. Flera gånger, tills armen på pälsen är helt nedblodad. Sen försöker jag svara igen, men då rinner en tjock stråle blod från min näsa och studsar på skärmen och vidare ned på mina cowboyboots. Jag gnider telefonen mot mina gröna manchesterbyxor och försöker svara igen. Ingenting fungerar och jag står med armarna slappt hängande utmed sidorna och låter blodet och tårarna strömma okontrollerat ur mig. Som en skadeskjuten varg, så känner jag mig.
Ett år fyllt av möjligheter.
Jag har inlett en privat kampanj för att förnya mig. Den går i huvudsak ut på att byta ut alla mina vanliga rutiner, mot helt nya. Jag öppnar starkt varje morgon genom att åla mig nedför sängens kortsida. Sen använder jag bara benen för att pressa mig utmed golvet in i badrummet. Enormt jobbigt och ger stora skrapsår när jag ska över trösklarna. I badrummet sitter jag och kissar och äter samtidigt en baguette som jag gjorde i ordning kvällen innan. Jag duschar inte utan gnider en rå lök i armhålorna innan jag tar jag på mig en kostym från 80-talet och köar hela vägen in till Hötorget mitt i rusningstrafiken.
Jag tittar in på ett café på vägen från garaget och inser att jag saknar en idé för att förnya min kaffekonsumtion. Men jag finner mig till slut och ber om en Cappuchino, på grismjölk. ”En underskattad mejeriprodukt med en liten accent av bacon” proklamerar jag för barristan som står handfallen. ”Vi har soya och laktosfri, men inte grismjölk” säger han lite lamt. Jag skriker några könsord åt honom, vilket också är helt nytt för mig och därför känns spännande och i linje med mitt nya liv.
På jobbet sätter jag på mig en gigantisk basker som släpar i marken efter mig som en slängkappa. (Se bild, tänk bort skägget.) Jag alternerar mötena mellan att prata bebisspråk i det ena och recitera Sofokles i det andra. Hittills har det känts bra, på alla sätt och vis.
Hotbild Sverige.
Jyllnadsposten måste förstärka säkerheten efter det senaste terrorhotet. Kort efteråt kommer nyheten att Expressen och Aftonbladet självmant har höjt sin beredskap också. Men inte tidningen Bamse? reflekterade jag upprört. I åratal har den roat barn och samtidigt varit en en aktiv del av den tredje statsmakten. Med sina återkommande avsnitt med den svarta vargen och mormor med hucklet borde redaktionen för Bamse vara precis lika orolig som landets kvällstidningar.
Soptippen, min psykoanalys.
Jag känner folk som gått i terapi i åratal och det enda som verkar hända är att de blir ännu mer problemfokuserade och självcentrerade. Själv åker jag till soptippen. Det är mitt sätt att rensa systemet och göra upp med det förflutna. Efter några timmar på vinden kan jag alltid fylla bilen och sen osentimentalt ta farväl av delar av mitt liv ner i olika containers samtidigt som jag känner mig som en god människa. Det märkliga är att jag kan göra det här hur många gånger som helst utan att bråtet på vinden någonsin verkar minska. Jag vänder alltid hem från tippen med ett lätt sinnelag. Ibland visslar jag en glad melodi i bilen, kanske vinkar jag åt en granne, eventuellt släpper jag över en farbror med rullator vid ett övergångsställe.
En vän i terapibranschen har försiktigt försökt få mig komplettera soptippen med att gå och prata med någon. ”Du är ju rena rama smörgåsbordet för en terapeut” som han uttryckte saken. Jag förklarade för honom att den dagen jag blir av med alla mina fobier och min uppenbara psykiska instabilitet, då är mitt yrkesliv över.
Till bords på Nobelfesten.
Jag är bjuden på Nobelfesten igen. Det har blivit en tradition och de placerar ofta mig bredvid någon av de kvinnliga pristagarna. Antagligen för att jag är lite av en renässansmänniska som obehindrat kan diskutera allt mellan himmel och jord på flera världsspråk. Men i år är det ingen kvinna som vinner alls, vilket gör mig lite osäker inför kvällens middag.
När Linda B Buck vann i medicin 2004 hade jag henne till bordet och trots att jag inte dansar så tvingades jag upp på golvet. Hon var väldigt buggkunnig och ville prompt bugga. Jag gjorde vad jag kunde och liksom drog och sköt henne ifrån mig om vartannat, lite planlöst och orytmiskt. Sen kom jag på att man kan dra ner henne mellan mina ben också, vilket kändes som ett roligt infall just då. Så jag slet ner tanten som ylade av glädje hela vägen, tills min handsvett gjorde sig påmind och jag tappade henne. Väldigt olyckligt for hon som en landburen torped över hela Blå Hallen och briserade in i trappavsatsen.
Kanske har de placerat mig vid prinsessan Madeleine i år? Jag tror inte att hennes höftleder och smalben skulle släppa från sina fästen för en liten istötning.