Matens biografi.
Det går någon sorts sjuka bland Stockholms lite bättre restauranger. Den går i huvudsak ut på att motivera sina hutlösa priser på rätt ordinär mat med fantastiska titlar och historier. Jag har tröttnat lite på det här och lät nyligen en lismande servitör få veta det.
-Jag funderar på abborren, sa jag.
-Mm, du syftar på den krokfångade abborren?
-Kanske det.
-Serveras med rostad mandelpotatis som odlats i små klasar 22 cm ner i den småländska myllan, i utkanten av Vimmerby.
-Där ser man.
Han tittade på mig, omedveten om vad som skulle drabba honom.
-Den här abborren. Är det den som levt ett ensamt liv i sjön Kolsnaren? Han som förlorade sin äkta hälft till en sportfiskare våren 2003 och sedan dess mest drivit omkring, ätit spigg, blickat upp mot månen sena nätter och fört existentiella samtal med sjöns enda ål. Är det den?
Jag tittade uppfordrande på servitören vars mun blivit allt mer abborrlik. Sen lämnade jag lokalen, med huvudet högt och pengarna i behåll.
Anders Tempelman
Knullsoffan.
Vi bestämde oss för att sälja en soffa på blocket. Den passade visst inte in längre, efter att min fru möblerat om för 12:e gången i ordningen. Samma dag som annonsen var inne ringde jag upp min fru, med en grötig och obehaglig skånsk dialekt.
-Det gäller soffan. Är den kvar?
-Jaaa, sprudlade min fru.
-Jaha, är den i bra skick.
-Oh ja, den är knappt använd och tyget ser helt nytt ut, kvittrade min fru med sin allra trevligaste röst.
-Kan man knulla i den?
Det blev tyst någon nanosekund, sen slängde hon på luren.
Kanske en smula omoget från min sida, men samtidigt ett enormt styrkebesked på min skådespelartalang.
Att leka med sig själv i en resväska.
En MI6-agent i England hittas död i sitt hem. Han är naken och instängd i en resväska som står i badkaret. Den här solskenshistorien stod i DN idag och kittlar min fantasi något enormt. Jag ser en hel film framför mig. Framförallt scenen när halva MI6 sitter i ett möte och diskuterar om det här är ett lönnmord utfört av främmande makt och så fall vilken. Tills en man i församlingen plötsligt fattar mod och flikar in.
-Tänk om vår agent i själva verket ägnade sig åt en....sexlek som gick snett? Ni vet syrebristen inuti resväskan, leka med sig själv.....lite åt det hållet....liksom....
Tystnaden i rummet är total.
-Thé, någon?
För det är nämligen åt det här hållet MI6 spekulerar just nu. Varför händer sånt här bara i England?
Anders Tempelman
Att skriva folk på näsan.
De senaste 20 åren har alla företag med självaktning gjort s.k varumärkesarbeten. Det kretsar i huvudsak kring att hitta en större mening än att bara tjäna pengar och odla en företagskultur som är större än gummiankan som man kanske tillverkar. Jag är i grund och botten en anhängare av den här idén, just därför att det vidgar perspektiven och öppnar för nya infall. Vi säljer inte gummiankor, utan kanske underhållningsprodukter för marina miljöer? Ibland kan det också tydliggöra att företaget faktiskt bidrar till samhället utöver det vanliga och inte bara lyder lagstiftning.
Den här varumärkessektorn har också odlat fram egna konsulter som tar väldigt bra betalt för att dra fram i stort sett identiska ”kärnvärden” för alla företag de jobbar med. Och i en fri konkurrens är det som bekant särskiljande drag som är avgörande för ett företags framgång, men det är en annan historia. Som absolut dummast blir det här i alla fall när företag skriver ut sina hjärndöda plattityder till allmän beskådan. I receptionen, på sajten, i annonser och lite här och var på företagets vita väggar. Tro mig, jag ser det ofta. Det är lite som att ragga på krogen och viska i en kvinnas öra att man är ”spännande, sexig, rolig, intelligent och hängd som en häst.” Ingen vill höra det. Alla vill uppleva det.
Anders Tempelman
Rättvisemärkt knark.
Efter en lunch på kulturhuset flanerar jag över Sergels torg, när en benig figur i täckjacka från 80-talet närmar sig. ”Horse, meth, kola, speed?” väser han lite i ena mungipan. Jag säger att jag är nöjd men tackar för vänligheten. Han följer efter mig med sin knixiga gångstil och ler med sönderfallande tänder. ”Allt är rättvisemärkt” säger han plötsligt och håller upp ett Fair Trade märke. ”Varken kartellerna, maffian eller dagens medvetna konsumenter accepterar fultjack från fabriker eller plantage där folk arbetar under risiga omständigheter” säger han och ser allvarlig ut. ”Alla har ju sina varumärken att tänka på” lägger han till mellan några okontrollerbara amfetamin-tics.
”Hur håller ni koll på det?” frågar jag intresserat. Han nickar, sluter ögonen och för ihop handflatorna framför munnen på Buddistiskt vis, som annars bara pretentiösa musiken gör. ”Rigorösa utvärderingssystem i klassisk CSR-anda. ISO-certifieringar, FN’s konventioner för mänskliga rättigheter - där har du några av våra rättesnören.” Sen halar han fram ett blommigt, designat paket ur fickan och håller fram den mot mig.”Ekologiskt odlad vallmo, helt utan bekämpningsmedel och mänskligt förtryck och transporterad och raffinierad till opium med ett minimalt koldioxidutsläpp. Just nu ingår dessutom en framtida avgiftning och en månad på kursgård med Minnesota-modellen.”
Jag säger att jag nog föredrar det gamla fulknarket, där doften av kriminalitet, smuts och elände är ständigt närvarande. ”Helt ok. Jag säljer det också” säger den beniga figuren och halar fram en välfylld kondom.
Anders Tempelman
Tre isbitar tack.
Så jag är hemma hos några vänner. De har just fått sitt tredje barn. Jag tittar på krypet och säger alla de rätta sakerna. ”Han ser ju precis ut som...er bägge. Titta! Han ler! Måste vara världens vackraste barn?” Efter ett tag ber jag om en whisky. Jag måste bedöva mig efter att de två andra barnen, som verkar gå på crack, roterat runt i lägenheten och skrikit i 40 minuter utan avbrott. När ingen tittade fällde jag den ena så att han/hon (whatever) slamrade med ansiktet före in i öppna spisen. Det fick i alla fall föräldrarna att tvinga ner barnen framför en dvd-film i barnrummet och stänga dörren. ”Jag älskar barn” ljuger jag och sippar på whiskyn. Den smakar lite salt, vilket förvånar mig. Jag sippar lite till och frågar om den är från Islay. Mannen i huset tittar lite frågande på mig och sen på glaset. Det är då jag också upptäcker att innehållet ser lite mjölkigt ut. ”Var bröstmjölken i det övre frysfacket?” frågar han sin fru.
Anders Tempelman
Mig glömmer ingen.
Jag har kommit fram till att mitt enda bestående intryck på den här planeten kommer att vara mitt koldioxidavtryck. Och då är det ju lika bra att försöka göra det ordentligt. Så jag har bytt ut min bergvärmepanna till en oljepanna från 50-talet, tagit bort all isolering på vinden, bytt till en gammal bil som går på blyhaltig bensin, läcker olja och saknar avgasrening. Jag kallstartar så ofta det går och kör knyckigt och ryckigt.
Återvinning är det slut med också. Jag är lite oklar på vilket sätt det påverkar koldioxidutsläppen, men jag sänker mina osorterade sopor i sjön, med batterier, glödlampor, flaskor och konserver. Några stenar i botten på sopsäcken, sen är det borta. Jag väljer aktivt bort kollektivtrafik och försöker flyga så ofta det bara går. Hårsprayen är tillbaka, den kanske bara eliminerar ozonskiktet, men jag har en inkluderande inställning - inte exkluderande. (Ett påtagligt resultat är i alla fall att min frisyr ser ut som en spettekaka.)
Sen ägnar jag kvällarna i mitt fullt upplysta hem åt att beräkna mitt avtryck på carbonfootprint.com. Jag ser hur min betydelse växer för varje dag som går. ”Här är en kille som inte går till eftervärlden helt obemärkt”, tänker jag nöjt.
Anders Tempelman